Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - »Armfeltska sammansvärjningen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i handen, med vilken hon ofta fläktade uti den även av
trängseln starka hettan; hade god kontenans, såg dock blek ut
men här och där något rödfnasig. Ehrenström såg fatal ut
med sitt långa röda skägg och sin kala skalle; det övriga
håret var dock friserat. Han var klädd uti en grönaktig
dräkt och höll förträffeligen god min. Läsningen räckte
omkring tre timmar, under vilken långa tid fröken Rudenschöld
måste stå, som utom dess är fet.»
Målet gick emellertid vidare till Högsta domstolen, vilken
dömde Armfelt, Ehrenström, Aminoff och fröken Rudenschöld
såsom landsförrädare till förlust av liv, ära och gods.
Hertigen benådade dock alla utom Armfelt till livet, men fröken
Rudenschöld och Ehrenström skulle utställas till offentligt
beskådande på schavotten och därefter inspärras på livstid.
Även Aminoffs straff mildrades till livstids fängelse.
Ehrenström och Aminoff hade under hela rättegången
försvarat sig som lejon och låtit både Reuterholm och hans
kreatur i ganska oförblommerade ordalag veta, vad de gingo
för. Men Reuterholm tog också en fruktansvärd hämnd på
den orädde Ehrenström, sin forne vän, genom att behandla
honom alldeles som en livdömd, låta honom mottaga sina
anhöriga för att säga dem ett sista farväl samt låta en
själasörjare bereda honom till döden. Det var en raffinerad
grymhet, ty själva beredelsen till döden är, som Ehrenström själv
säger, för den livdömde det fruktansvärdaste. När han väl
gjort upp sin räkning med Gud och människor och vant sig
vid tanken på döden såsom oundviklig, så kommer själva
dödshugget snarare som en befrielse.
Den kungliga nåden var här av den art, att allmänheten
tog parti för de straffade. Det hade ju dock, tyckte man,
varit fråga blott om en helt löslig komplott utan verklig
rot i och därför snart övergiven. Man kunde ej undgå att
göra jämförelser med det milda sätt, varpå de maktägande
behandlat kungamördarne. Intrycket av vad som nu skett
blev så mycket mera motbjudande, som man misstänkte
hertigen för lumpen hämndkänsla mot fröken Rudenschöld,
därför att hon vägrat den gamle kvinnojägaren sin gunst.
Det var en allmänt känd sak, att hertigen länge brunnit
för den sköna hovdamen, och när hans rival Armfelt avlägsnats
från huvudstaden, fick Magdalena Rudenschöld ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
