Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - En blivande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
roa sig med. »Men Hans Maj:t märkte», säger Ehrensvärd,
»vad ondska han lät märka, om någon rörde vid dem. Hans
Maj:t gav honom då ett pennfoder att leka med och begärde
det tillbakars. Prinsen gav det missnöjd. Hans Maj:t behöll
det, och prinsen började av ondska gråta och giva alla
kännetecken av det häftigaste sinne. En halvtimme förled, och
samma sinne varade. Han tröstade sig, då någon annan
talade vid honom; men så snart Hans Maj:t nalkades honom,
började samma ondska och samma häftighet. Jag hade
aldrig trott, att ett barn kunnat äga sådant minne och sådan
hämndgirighet, om jag ej härtill varit åsyna vittne.
Hans Maj:t befallde hans gamla kammarfru skaffa ett
ris. Hon nekade, tog barnets försvar med all en gummas
ohövlighet. Hon slapp med hårda bannor, men prinsen blev
dömd att få sin första risbastu. Livmedikus Dalberg
inkallades. Prinsen blev glad, då han fick se honom; men då han
endast råkade vända ansiktet till konungen, börjades åter
samma häftiga sinne. Både Hans Maj:t och Dalberg försökte
på hundrade sätt att få honom att icke visa humör emot
konungen, men det var fåfänet. Dalberg tillstyrkte
correctionen;[1] han nedknäppte prinsens byxor, och Hans Maj:t
skulle själv slå med riset. Kammarfrun svor; en gammal
munskänk, som av en händelse stod i garderoben, grät, och Hans
Maj:t själv, rörd och allarmerad, slog mera på Dalbergs hand
än på det rätta stället. Prinsen var lika ond. Dalberg med
sin allvarsamma och långsamma ton sade: ’Nog hade H. k.
Höghet kunnat tåla litet mera.’ Dalberg behölt prinsen kvar
i Hans Maj:ts rum, ända tills humöret var övergånget, och
till dess att han tålte, att Hans Maj:t talte vid honom.
Hans Maj:t sade, att ’humöret hos honom skall minskas,
om jag rår’. Men det ser ut, som sådana scener ofta lära få
repeteras. Det löjligaste var att se prinsens hovmästarinna
fru von Stauden niga och tacka Hans Maj:t allerunderdånigst,
som varit så nådig och givit Hans kungl. Höghet ris.»
När prinsen är halvtannat år, berättar Ehrensvärd: »Det
är visst, att kronprinsen börjat att bliva sjuklig och varit
det nu mera än tillförne, vilket doktorerne tillräkna de plågor,
som medfölja ögontändrens undfående. Han har varit plågad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
