Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Reuterholm störtas. Det ljusnar för gustavianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppoffringar och tunga bördor i förra tider för Sveriges väl». Men
han fann en tröst i hoppet, att Hans Maj:ts hjärta »ännu,
såsom förr, var öppet för vänskapens tröst», och att den forne
vännen skulle, som han säger, »inför världens, svenska
nationens representanters och alla andra därpå nyfiknas ögon
göra mig en sådan reception,[1] som mina gjorda tjänster,
lidna oförrätter och Dess egen ära och samvete det
högtidligen fordra». Han längtade nu bara efter att få »skynda
till detta för mitt hjärta så kära och länge efterlängtade
mötet».
Hertigens svar kom som ett åskslag ur skyn. Den forne
»storvisiren» fick nu, som han säger, »fullkomligen lära
känna hela botten av den uslingens svarta karaktär». Hur
upprörande, att denne furste nu, då han stod »så gott som med
ena foten i graven», skulle på detta sätt »demaskera sig själv»
och begå »ett avskyvärt stinkande förräderi»! »Svag och
eländig» nog var han att ge efter för Reuterholms fiender
och »uppoffra sin vän, som förr frälsat både honom själv och
riket från oundviklig undergång». I brevet tillkännagav
nämligen hertigen, säger Reuterholm, »att han — icke
vidare ville se mig, och som förevändning därtill föregavs,
att han av min sista skrivelse funnit sig ganska förolämpad».
Så fick Reuterholm bittert röna mänskosinnets ostadighet.
Det var ej blott »det dumma och elaka packet», som ej
uppskattade alla de faror och ansträngningar, han haft att
utstå för dess skull; även hans bäste vän hade svikit honom.
Han lämnade nu det otacksamma Sverige för alltid och
slog sig ned i staden Slesvig för att avvakta de stora
förändringar, som han väntade skulle snart inträffa i hemlandet.
Men han fick vänta förgäves. År 1813 dog han, 53 år
gammal. Det säges, att han blivit skrämd till döds, då svenskarne
efter segern vid Bornhöft[2] ryckte fram för att besätta
Slesvig.
Han dog ogift. Fruntimmerskarl var han minst av allt,
trots sitt fagra anlete. Skalden Johan Gabriel
Oxenstiernas fru var en av de kvinnor, som givit Reuterholm korgen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
