Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Det unga hovet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genast sina tåreflöden, anlade sin vanliga stelhet i skick
och anmärkte i förebrående ton: »Fleming går till höger!» —
Vilket oerhört etikettsbrott!
Rätt använt, blev detta ordningssinne en av Gustav IV
Adolfs bästa egenskaper.
Det fanns hos honom mycket av Karl XI, mera än av
hans hjälte, Karl XII. I sanningskärlek, sedligt allvar
och gudsfruktan liknade han dem bägge; i envishet gick han
fullt upp mot sin förebild men saknade alldeles ej blott Karl
XII:s begåvning utan även allt, som gav Karl hjältenamnet.
Visserligen intresserade sig Gustav Adolf för härväsendet
och höll ofta mönstringar med trupperna. Men intresset
gällde mest uniformerna och sådana struntsaker, såsom hur
långa militärernas stångpiskor skulle vara, hur de skulle
pudras, stövelkragarnas höjd över knäskålen, och hur många
knappar på byxorna som skulle synas över stövelkragen.
Allra viktigast var dock kraghandskarnas form och
beskaffenhet samt sättet hur de skulle bäras vid tjänstgöring och
vid parad. Hur många var det ej som fingo krypa i arrest
för förseelser mot dylika pedantiska föreskrifter!
Ännu grasserade paraddjävulen väldeliga över nästan
hela Europa.[1] Soldatens en gång ändamålsenliga
fältdräkt hade förvandlats till ett tätt åtsittande fodral, vari
han endast med svårighet kunde röra sig. Benen skulle
pressas in i stövletter, som sutto så tätt åt, att de måste
påtagas fuktiga. Rocken var skuren så, att den icke kunde
knäppas — vilket utomordentligt värdefullt skydd mot
vinterkölden! —, men det oaktat var den försedd med en
oerhörd massa blanka knappar. De många konstiga plagg,
vari våra gamla hederliga indelta soldater nu blevo utstyrda,
erbjödo till på köpet en så brokig färgprakt, att
fransmännen kallade dem papegojsoldater. Man har också svårt att
tänka sig in i den tid, då peruk och stångpiska hörde med
till soldaternas »mundering», och då det noga föreskrevs ej
blott hur lång hårpiskan skulle vara, utan också hur de
olika »bucklorna» skulle anbringas antingen i det egna
håret eller, om detta ej räckte till, medels »lösa lockar». Till
mötena skulle soldaterna alltid föra med sig en viss kvantitet
puder, och om detta hotade att taga slut, fick han blanda det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
