Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Skuggrädsla på allerhögsta ort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att lägga alla möjliga hinder i vägen för hans befordran och
i stället utnämna rena nollor bland hans medsökande. Och
när han anhöll om tillstånd att få ge ut en tidskrift i rent
kulturella ämnen, lär han efter halvtannat års väntan ha
fått det svaret, att Hans Maj:t ville ha blott en tidskrift i
sitt rike, och att konungen till dess redigerande hade en
vida tjänligare person än Höijer. Ej att undra på att han i
brev till en vän bittert klagade: »Ve, detta är att levande
begravas!» Och i ett annat brev skriver han med bister
humor: »Att vara död är ej olyckligt under annat villkor än
att veta sig vara det.»
Först när Gustav Adolf störtades, skulle Sveriges främste
tänkare på den tiden sent omsider komma på sin rätta plats
som professor i filosofi. Hans länge hämmade verksamhetslust
bröt nu fram med full kraft, men misantropin hade slagit
sin klo i hans innersta väsen och släppte ej mer sitt byte.
Under sina senare år såg den store tänkaren »allting sotsvart».
Redan år 1812 avled han, vid blott 45 års ålder. Höga
vederbörande hade sörjt för att den mannen aldrig fick bli,
vad han kunnat varda under lyckligare omständigheter.
Kring hans namn stod skarp strid in i det sista. Ungdomen
såg i honom sin hjälte och dyrkade i honom den orädde
sanningssökaren med grundsatsen: »Sök sanningen! Och
bure det än till helvetets portar, så klappa på!» Men
gammalt folk nickade menande vid hans begravning, när ett
oväder bröt ut och hästarna skyggade. Jojo — menade
man — det var inte att undra på att han nu blivit en osalig
ande, »ateisten som aldrig gick till skrift».
Ett tillfälle för Hans Maj:t att ge sin onåd mot både
universitetslärare och studenter till känna, korn vid
kronprinsens födelse i november 1799. Underrättelsen om denna
glädjande tilldragelse inom kungahuset mottogs i Uppsala
liksom flerstädes ganska kyligt. Men magistrat och
borgerskap lade naturligtvis pliktskyldigast sin undersåtliga fägnad
i dagen vid bålar och skålar, medan studenterna på gatorna
sjöngo sånger till Bonapartes ära.
När detta kom för Gustav Adolfs öron, avlät han ett
dundrande straffbrev till det akademiska konsistoriet, vari
bland annat yttrades, att om man också ej ville låta honom
ha någon glädje som konung, så kunde man väl ändå unna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
