Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Gustav Adolfs politik blir krigisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Napoleon själv huvudmassan av sina härar till den kamp,
som slutade med ryssarnes fullkomliga besegrande och freden
i Tilsit i juli 1807.
Nu var det endast två, som djärvdes trotsa den
oövervinnelige. Den ene var det havsbehärskande England, den
andre Sveriges enväldige konung.
Hos Gustav Adolf hade hatet mot den förskräcklige
omstörtaren av all samhällsordning grott sig allt djupare in.
Skulle också hela världen böja sig i stoftet för Napoleon
Bonaparte, så skulle dock Gustav II Adolfs och Karl XII:s
arvtagare aldrig förnedra sig till att erkänna honom som
kejsare. »Jag känner icke», skriver han en gång år 1807 på
tal om fredsunderhandlingar, »någonting i världen, som skulle
kunna förmå Mig att underhandla med Napoleon Bonaparte,
ty Jag skulle därmed underskriva Min timliga och eviga olycka.»
De svenska trupperna i Stralsund hade vid denna tid emot
sig en mer än tre gånger så stark belägringsarmé, och
utgången kunde ej bli mer än en. För att bespara stadens
borgerskap onödiga lidanden beslöt Gustav Adolf då att uppge
fästningen utan strid och draga trupperna med förråd över
till Rügen. Där voro de naturligtvis dömda till snar
kapitulation. Men för att ingen skulle tro, att konungen av
feghet utrymt Stralsund, och väl även för att efterlikna sin
beundrade hjälte Karl XII hade Gustav Adolf dagen förut
uppsökt en av fästningens mest utsatta punkter och där
blottställt sig för fiendens eld. »Några och trettio jägareskott
skötos emot honom, då kulorna surrade tätt förbi. Hans
Maj:t gick ej ner, förrän elden slutat», berättar
kabinettssekreteraren Wetterstedt för kanslipresidenten Ehrenheim.
Snart blev dock Gustav Adolf av sjukdom och överansträngning
ur stånd att leda det hela. Den som då räddade situationen
var den alltid fintlige Toll. Först förmådde man
Gustav Adolf att ge sig av hem till Sverige och lämna
befälet åt Toll. Och när generalen väl kommit på egen hand,
inledde han genast underhandlingar med den franske
överbefälhavaren med det otroliga resultatet, att svenska armén
på Rügen fick oantastad med alla sina förråd återvända till
Sverige. På vägen till bron, som ledde över till Rügen, tog
sig Toll en pris snus ur sin masurbjörksdosa med ett belåtet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
