Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marschen gick, »så att bloden stod om fötterna på de
arma soldaterna», såsom generaladjutanten Gustav
Löwenhielm skriver. Och Adlercreutz ger sina känslor luft
i följande brev till sin hustru: »Du kan aldrig föreställa dig
allt det elände, jag sett, sedan vi skildes åt, och så mycket
ont, den fattiga soldaten lider, och allt det våld, man måste
begå emot innevånarena. Jag har sett blesserade soldater,
som i brist av hästar måst lämnas efter på vägarna för att
dö i största elände. Hjärtat blöder vid åtanken härav, och
jag tillsluter mina ögon för allt, som redan skett och ännu
förestår — men under allt detta mår jag ännu ganska väl;
och saknade jag ej dig och de ömt älskade barnen, kunde
jag ändå finna mig i mitt öde, men nu finner jag det
odrägligt — ack — hårda plikter — men vad är man ej skyldig
sitt fädernesland! Gud give endast, man kunde något till
dess bästa uträtta — då vore mödorna lätta — men då man
i stället för att försvara bidrager endast att förstöra sitt land,
då är det tungt — ja rysligt.»
Inom armén cirkulerade en karikatyr, föreställande
»Linnspora», såsom den finska allmogen kallade Klingspor, i
skepnaden av en båld riddare, sittande på en kräfta och
sporrande detta av okuvlig framåtanda besjälade djur.
Återtåget var förenat med vida större ansträngningar
än de långvarigaste strider, och det verkade naturligtvis
mycket mera nedsättande på de i början så förhoppningsfulla
trupperna, än vad motgångar under vapen skulle gjort.
Klingspor själv aktade sig noga för att komma i beröring med
sina truppers lidanden. Väl ombonad ilade han i sin släde
i förväg till nästa nattkvarter, där spelbordet snart var
ordnat. — Man vill instämma i gamle överstelöjtnant Lödes
barska yttrande i kamratkretsen, där alla utgjutit sin harm
över fältmarskalken:
»Fältmarskalken, fältmarskalken,
annat finns ej i språklådan —
det är skam, att tappra männer
täckas tala om en sådan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
