Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det gick bra i stil med de skarpt skurna anletsdragen
och de stränga gråblå ögonen med den genomborrande blicken.
Under den kärva ytan bodde dock vekare känslor. Alltid
var Döbeln god och vänlig mot de fattiga, och djurvän var
han i hög grad. Ingenting kunde göra honom så ursinnig,
som när han såg någon misshandla sina dragare. Mer än en
gång hände det, att han gav en sådan lymmel ett välgörande
kok stryk och lät nötet själv känna, hur djurplågeri smakade.
Efter Gustav III:s krig följde för Döbeln en rad lugna år
på hans boställe Önne i Dalsland, där han skötte jordbruket
som en hel karl. Han intager t. o. m. ett märkesrum i det
svenska jordbrukets historia, såsom varande upphovsman
till tröskmaskiners införande i vårt land. I sitt arbete på
gårdens förkovran hade han god hjälp av sin duktiga
hushållerska, Kristina Ullström, en klockardotter från
Skaratrakten. Ofta såg man den driftiga kvinnan fara över Vänern
och stundom Göta älv utföre med hela båtlaster av gårdens
avkastning för att sälja i städerna.
Som Kristina Ullström desutom såg bra ut, var glad och
trevlig och hade bra hand med den häftige och rätt orolige
husbonden, började det snart — och icke utan skäl — viskas
om ett »förhållande» mellan Döbeln och hans hushållerska.
Hon fick också en son med honom. När denne var åtta år —
det var 1810 — lät Döbeln inför domstol adoptera barnet
och tillerkänna modern laggift hustrus rätt — men blott
för att omedelbart därpå låta utfärda skiljobrev mellan henne
och sig »efter frivilligt ömsesidigt begivande». Syftet med
äktenskapet var nämligen endast att få sonen legitimerad.
Några äktenskapliga bojor ville den mannen i yngre dagar
inte veta av, ty liksom Karl XII ansåg han det vara till
hinders för krigarlivet. Han fördömde »det fördärveliga
giftermålet, som mest alltid gör officerarne till sölkorvar». Och
när slutligen den verkliga kärleken kom, så var det för sent.
Föremålen för hans låga skyggade tillbaka för den gamle
ungkarlen med hans fria vanor och väl vågade talesätt.
Den verkliga kärlekens lycka blev honom sålunda aldrig
beskärd. Och över huvud taget blev denna disharmoniskt
anlagda natur aldrig lycklig i vanlig mening. En inre oro
jäktade honom beständigt. I sin självbiografi
karakteriserar han sig med dessa ord: »Hela hans tillvaro och levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
