Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsvarande nytta. Men man skall därför inte föreställa sig
honom — lika litet som Karl XII — som en vild och blind
gåpåare. Tvärtom såg han sig mycket väl före och förberedde sig
noga, innan han klämde till med ett anfall. Men sedan detta
satts i gång, fick ingen tveka vidare.
I drabbningen stod den annars så hetlevrade mannen
alldeles kall. Fruktan för döden var för honom något ömkligt
och kortsynt. På den punkten var han fatalist, övertygad
som han var, »att varje kula hade sin adresslapp».[1] Även
fasa för kroppsliga plågor ansåg han som usel feghet. Vad
betydde väl de mot vad en redlig själ och ett känsligt sinne
ständigt måste genomgå, menade han.
Fåfäng var han minst av allt. I sin levnadsbeskrivning
säger han: »Jag tillönskar mig varken saknad, som är
orimmelig, eller hugkomst, omöjelig. Jag vill alls inte leva genom
levernebeskrivning.»
När Döbeln nu efter striden vid Pyhäjoki övertog befälet
över den brigad, som Adlercreutz anfört, hade denna till
uppgift att betäcka återtåget. I spetsen för den ryska armé,
som följde efter, kom som vanligt den käcke kosacköversten
Kulneff, han som alltid var framme, då hans fiender begått
någon försumlighet, han »som kysste och som slog ihjäl
med samma varma själ». Av sina soldater var han lika
dyrkad som Döbeln på svenska sidan, ty han delade ljuvt och
lett med dem och vårdade sig om dem som en far.
För Kulneff var Ryssland det bästa land på jorden, ty
där slogs man alltid inågot hörn. I grund och botten
var han dock en mycket godhjärtad man. När han kom på
någon av sina underordnade med att ha gjort sig skyldig
till skövling, så lade han inte fingrarna emellan. Den 18
april började han vid Sikajoki, mellan Uleåborg och
Brahestad, en fäktning med Döbelns brigad, och efter fem timmars
blodig strid hade svenskarne vunnit sin första seger. Någon
egentlig strategisk betydelse hade segern dock ej,
eftersom de våra av brist på livsmedel måste draga sig tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
