Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällsklasserna stodo i opposition mot konungen och icke
ville göra några kraftansträngningar för ett krig mot den
beundrade Napoleon, som de betraktade såsom oövervinnelig.
T. o. m. konungens egen generalstabschef, generalmajor af
Tibell, lät vid underhandlingarna med Moore denne förstå,
att han var av en helt annan mening än konungen. Och
ändå hade den mannen panna att stanna kvar på sin
ansvarsfulla post![1] — Vid denna tid fick Moore också höra
rykten om Sveaborgs fall genom kommendantens förräderi.
Då skriver han: »Äro män i den ställningen förrädare, så
är det skäl att misstänka, att även andra äro smittade.»
Så se vi, hur Cronstedts förräderi bar frukter även i fråga om
kriget västerut.
Så impopulär som Gustav Adolfs politik var bland den
svenska överklassen, kunde man när som helst vänta sig, att
han skulle bli avsatt. Och hans fall skulle medföra ett
brytande av förbundet med England. Varför skulle England då
offra folk och pengar på att stödja en så osäker bundsförvant?
Med den uppfattning, Moore hade av förhållandena, var
det helt naturligt, att han skulle försöka krångla sig ifrån
alltsammans för att kunna segla hem med sina trupper,
och han fann nu en välkommen möjlighet därtill i de krav,
Gustav Adolf uppställde. Visserligen gav engelska regeringen
ju till sist efter på två punkter, men det viktigaste
diskussionsämnet återstod, nämligen Gustav Adolfs fordran på
att hjälptrupperna skulle användas för ett offensivt krig.
Ett huvudsyfte med konungens vägran att låta engelsmännen
landstiga torde ha varit just att därigenom en vacker
dag kunna förmå Moore till något offensivt företag i stället.
Han kunde ha anledning att hoppas därpå efter de lovande
förespeglingar, Adlerberg fått av den engelska ministären.
Gustav Adolf synes också ha fruktat, att engelsmännen hade
onda planer på att komma i besittning av någon flottbas på
Sveriges västkust. Och den misstanken var han inte ensam
om. Vilket ju inte var att undra på efter Englands beteende
mot Danmark året förut.
I själva verket ville engelska regeringen mera demonstrera
för syns skull än riskera sina trupper på ett svenskt
offensivföretag. Expeditionen hade gått ut med det hemliga förbehållet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
