Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav Adolf visade här samma militära undermålighet som
i Pommern. Ej förrän i mitten av september gick det stora
landsättningsföretaget från Åland av stapeln. Nu var det
för sent. Nu voro ryssarne väl beredda att möta fienden och
avslogo de bägge landstigningsförsök, som gjordes, med en
förlust av nära tusen man för de våra. Konungen, som var
närvarande vid det senare försöket, visade sin förbittring
genom att avsätta den ene av överbefälhavarne, Boije,
och slita svärdsordens stora kors från hans bröst under
förklaring, att han var ovärdig att bära detsamma. Gustav
Adolfs vrede gick också ut över de svenska och finska
gardesregementena, vilka deltagit i den olyckliga
expeditionen. Dem berövade han deras rang, fanor och
utmärkelsetecken.
Lika illa gick det med försöket att överföra de trupper,
vilka samlats i Gävle. Det blåste upp en så våldsam storm,
att transportflottan skingrades. En del fartyg drevo
tillbaka till svenska kusten, och andra strandade på de finska
skären eller sjönko med man och allt. Några smärre
landstigningsförsök, som gjordes under sommaren, hade också
misslyckats alla så när som på ett, vilket tillförde finska
armén en förstärkning av ett par tusen man — det var allt.
Så hade den nödvändiga hjälpen åt finländarne plottrats
bort på landsättning av små avdelningar, vilka ryssarne
lätt förmått avvisa.
Med så svag hjälp förmådde den finska armén icke i
längden hålla stånd mot fiendens stridskrafter, vilka småningom
ökades till 40,000 man. Nu hjälpte ej längre de våras
tapperhet. Gång på gång kastade de den påträngande fienden
tillbaka, fast han ibland var nästan dubbelt så manstark
som de, men obevekligt trängdes de tillbaka mot norr, och för
varje drabbning sammansmälte deras lilla skara alltmer. En
av de vackraste episoderna frän dessa strider är den
femtonårige underlöjtnanten Vilhelm von Schwerins bragd
vid Ömossa, vilken Runeberg så vackert besjungit.
Överstelöjtnant Drufva på Upplands regemente hade posterats
där med 500 man och två kanoner under befäl av Schwerin
och fått order att hålla stånd och slåss till sista man.
Schwerin berättar själv därom i ett brev till sina föräldrar, den
bekante riksdagsmannen, prosten greve von Schwerin i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
