Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med kraft driva fienden tillbaka. Men då erhöllo dessa
förstärkningar, och krigslyckan vände sig. Under förföljandet
hade de våra råkat i oordning, och Adlercreutz mäktade
icke samla dem till enhetliga truppförband igen — därtill
hade han låtit sig alltför mycket ryckas med av stridsivern.
Ledningen hade glidit ur hans händer, och hans
underbefälhavare förmådde icke åstadkomma en ordnad framryckning.
Från svenskarnes återtåg ger oss en fänrik på Västmanlands
regemente följande ögonblicksbild: »En ström av
människor och hästar uppfyllde landsvägen. Hundratals
ljud uppstego i den stilla natten; överallt jämrade sig sårade,
var och en på sitt tungomål. Artillerister och trosskuskar
hojtade åt sina tröttkörda kampar och utöste tjogtals
svordomar var gång de körde fast, vilket timade i alla ögonblick.
Hjul och vapen skramlade; soldaterna skrålade. Alla dignade
av trötthet och hunger.» Av 6,000 man förlorade de våra
omkring 750. Ryssarnes förlust utgjorde 900 man av 7,000.
En av de vackraste bragderna under detta slag är
hjälteynglingen Vilhelm von Schwerins sista strid. Det var i slagets
början, när den svenska eftertruppen skulle draga sig
tillbaka för att ej bli kringränd och avskuren från huvudarmén.
Att detta lyckades var till en god del artilleriets förtjänst.
Med träffsäkra karteschskott höll Schwerin de påträngande
ryssarne tillbaka; och fastän han blev sårad, övergav han
icke sina kanoner, förrän eftertruppens infanteri var i
säkerhet och hunnit få ny ammunition sig tilldelad.
Själv berättar den sårade ynglingen i det rörande vackra
brev till föräldrarna, som förut citerats: »Jag underhöll
ensammen ända tills middagen elden med mina kanoner, då
jag vid denna tiden blev blesserad. De skulle just släpa bort
mig, då en av mina karlar berättade, att jag var kringränd.
Jag repade mig, satte mig på en kanonhäst, ty min egen var
skjuten, lät folket hurra, satte mig främst i spetsen, ropade:
’Kamrater, följ mig!’ Jag kommenderade marschmarsch[1]
och slog mig igenom fienden, som tog emot mig med fälld
bajonett. Jag fick tre kulor uti kappan, och många av mitt
folk blevo stuckna. Generalerna Adlercreutz och Vegesack
tackade mig på det högsta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
