Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Gustav Adolf blir avsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i spetsen. Vad som emellertid nu rågade måttet av Gustav
Adolfs skuld inför hans undersåtar var den orimliga
krigsgärden, ty den skulle nästan hela folket få direkt känna
på. Ingripandet mot honom påskyndades också genom det
förestående ryska anfallet och rykten om att Sverige skulle
delas mellan Ryssland och Danmark. Gardenas degradering
hade väckt förbittring mot honom inom officerskåren. Det
var just en gardesofficer, löjtnant Jakob Cederström,
som tillsammans med en del andra missnöjda militärer ingick
en sammansvärjning mot Gustav IV Adolf. Cederström
hade under en skärmytsling på norska gränsen år 1808 blivit
så svårt sårad i högra benet, att detta måst amputeras.[1] Nu
gick han på kryckor. Men senare fick han ett träben, som
tycks ha fungerat nästan lika bra som ett riktigt, ty han
kunde vara med både i kriget i Tyskland 1813 och i Norge
1814 och avancerade ända till generalmajor. Sedan var han
en lång tid landshövding på Gottland, och då sade hans
underlydande skämtsamt om »generalen med träbenet», att »det
var en lycka, att han inte hade två träben i stället för ett,
ty då skulle ingen ha kunnat följa honom».
Vid tiden för krigsutbrottet 1808 hade Cederström
befunnit sig på ett besök i Finland och åsett Björneborgs
regementes mönstring. »Icke en enda man», säger han, »icke
en officer syntes bestört över underrättelsen. Alla förklarade
sig villiga att möta fienden.» Cederström var hela sitt liv
orubbligt övertygad om att ryssarne hade kunnat kastas
tillbaka, »om konungen genast skyndat till Finland och,
stödd på nationens offervillighet och hänförelse, vågat möta
faran». Så mycket smärtsammare var det för honom att
bevittna, hur de trogna finländarne lämnades åt sitt öde.
Kom så därtill och till mycket annat även den personliga
harmen över Gustav Adolfs »skriande orättvisa mot några
regementen, vilka ingenting brutit utan manligen stritt, och
varav icke mer än en tredjedel av befälet var närvarande,
där det föregivna felet skulle varit begånget». Därmed var
måttet rågat.
De missnöjda officerarne trädde även i förbindelse med
en del civila oppositionsmän och fosterlandsvänner, bland
vilka Hans Järta var den mest betydande!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
