Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god sed att först draga en riktigt djup suck, sedan snyfta
och slutligen torka ögonen med den vackra näsduk, som de
alltid ha i handen jämte psalmboken.»
Det svenska titelväsendet frapperade fransmannen. I
Sverige satte folk inget riktigt värde på honom, därför att
han inte hade någon titel. Åtminstone borde man, menade
allmogen, ha kunnat tilltala honom med ett »herr korporal»
eller dylikt. »Framförallt», tillägger han, »får man inte
försumma att tilltala fruarna med männens titlar: fru
biskopinnan, fru clockmästarinnan» — det är icke, som man skulle
tro, urmakarens utan klockarens fru, som han påstår bör
hedras med denna klingande titel!
»Svenskarne ha, liksom alla andra germanska folk, den fula
vanan att skratta och göra sig lustiga över en främling, som
inte talar deras språk riktigt korrekt. Dessutom har det
lägre folket i Sverige, liksom i England och isynnerhet
Skottland, den oseden att ropa, när de skola tala med en främling,
alldeles som om det därigenom skulle bli lättare att förstå
dem.» Men då skall man stoppa fingrarna i öronen och ropa
tillbaka: »Om Ni skulle skrika så högt som Oscar, jag skulle
inte förstô Er mera.» Oscar var nämligen — så upplyser
vår resenär — »i den gamla religionen tordönets gud. När
det åskar, säger man: ’Oscar goer’.» — Följer man vår
resenärs anvisning, så skall man få se, att då skratta
svenskarne och sluta upp med att ropa — »ty i grund och
botten äro de goda människor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
