Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Överste Gustavsson och hans familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I långsamma mollackorder fördes ett par händer fram och
tillbaka över detsamma. Det låg visserligen ingenting
varken genialiskt eller virtuosmässigt i dessa fantasier, men den
djupa melankoli, de uttryckte, fästade min uppmärksamhet.
Jag öppnade dörren — spelningen upphörde genast. I rummet
var ingen utom den person, som satt vid klaveret, och som
vid mitt inträde reste sig upp med ett besvärat och
folk-skyggt utseende. Det var en lång, smärt gestalt, omkring
60-årig med hela främre delen av huvudet kal, nacken och
sidorna höljda av ett tunt, gråblandat, ursprungligen
kastanjefärgat hår. Han hade stor, något tjock, i övrigt
välbildad näsa, stora utstående läppar, av vilka den övre
betäcktes av en kort mustasch utav ungefär samma färg som
håret. Hans blick var stel och tom, hans rörelser styva och
avmätta, huvudet något framåtlutat och halsduken tätt
slutande intill halsen. Jag fann emellertid strax, att jag
besvärade honom, och framkastade därför några ursäkter för det
jag stört honom, vilka kallt men hövligt besvarades — på
oklanderlig tyska —, varefter jag skyndade ut. Knappt
hade jag igenläst dörren efter mig, förrän de sorgliga
ackorderna åter började och ljödo efter mig ända ut på gatan.
Efter ett par timmar återkom jag. På vägen upp till mitt
rum ljödo åter från samma klaver toner emot mig, men nu
voro de förändrade till en munter vals, och svängningen av
dansande par förnams tydligen. ’Vad månde’, tänkte jag,
’detta vara för en improviserad bal?’ Nyfiken inträdde jag
och såg nu den ena av värdens döttrar sitta vid klaveret,
under det den andra tappert svävade omkring — med samma
man, som så nyss förut spelat de melankoliska ackorderna
och nu tycktes vara i ett förträffligt lynne. Dansen
avbröts väl genom mitt inträde, men då jag visade mig benägen
att avtåga för att icke störa, kom 60-åringen emot mig, bad
mig icke låta mig bekomma och pratade en hop muntra,
ehuru skäligen triviala saker. Jag tackade men förfogade
mig dock min väg.»
I förstugan mötte han en kypare, som han frågade, vem
den underlige gamle mannen var. »Åh», svarade han meden
slug och viktig min, »det är en märkvärdig man: det är —
överste Gustafsson, den förutvarande konungen av Sverige.»
Följande morgon måste Arfwidsson resa och återsåg icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
