Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid
- Ett överraskande tronföljarval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattiga blev hon älskad för sin välgörenhet. En stor del av
sina inkomster gav hon bort!
Men hennes mani att göra natten till dag och dagen till
natt samt att alltid komma för sent till teaterföreställningar
och konserter var mera känd än hennes hjärtegodhet och
anspråkslöshet. I regel började hon stiga upp vid 3-tiden,
men det var, som sagt, bara en liten början. Inte att
undra på att dagens program allt igenom blev något
försenat, så att hon ibland inte hann träda in i kungliga logen
på operan förrän just som ridån gick ned för sista akten.
Hur snäll hon än var i vardagslag, så var hon inte god
att råka ut för, när hon blev förargad. Då var det bäst
för betjäningen att genom flykten rädda sig undan utbrotten
av hennes sydländska eld; ty hon drog sig inte för att
bombardera vederbörande med både knivar och gafflar,
ifall det var något fel med maten.
När drottning Desideria efter en officiell middag på slottet
skulle visa sig nådig mot de inbjudna ledamöterna av
prästeståndet, gjorde hon en rond bland de församlade gästerna
och frågade var och en, från vilket landskap han var. Och då
vederbörande upplyste henne därom, »behagade Hennes Maj:t
allernådigst utropa: ’Quelle charmante province! Elle est
très belle!’»[1] — det är östgötaprosten Stenhammar, som
berättar. Nästa fråga blev då, vilken som var vederbörande
prästmans närmaste stad. Och när Stenhammar för sin del
upplyste, att det var Norrköping, kom ett nytt utbrott av
den kungliga nåden i form av: »Ah! C’est une charmante
ville — une très belle ville!»[2] På detta sätt försiggick
konversationen med osviklig säkerhet hela linjen utefter.[3]
[1] Vilken förtjusande provins! Den är mycket vacker.
[2] Åh, det är en charmant stad — en mycket vacker stad!
[3] Den gode prosten är rolig att höra på, när han i ett brev hem på sitt
rättframma sätt skildrar den första kungamiddag, han fick vara med
om — det var i januari 1834: »Vi fingo roulader, soppa (vit med
frikadeller — jag förmodar sköldpaddssoppa — det var varken av vanlig
fisk eller kött), därpå simpelt oxkött med potäter, lake (mycket illa
lagad), hönsfrikassé med murklor (gruvligt segt, så att jag omöjligt
kunde tugga det), därpå något sattyg, som ingen visste vad det skulle
vara (det tycktes vara någon sorts kål, flera blad liggande på varandra,
svartbrunt och såg ut på fatet som en palt — smakade blott något
halvruttet och för övrigt ingenting, så att jag spottade ut det igen
och lät resten bli kvar på tallriken) — därpå en slags makaronipudding
(fet och ond) — därpå fågelstek — så bakelser, helt tunn smörbakelse
i 2 skivor lagda på varandra med hjortrongelé till — sedan kokta
sviskon — sedan ett slags sylt — sedan blancmangé med is i — sedan
vindruvor, russin och mandel och något konfekt, men ytterst sparsamt,
så att man ej kunde taga mer än en enda bit. Först gavs madeira och
portvin, därefter ett slags rött vin, som heter Lafitte (på bordet stod
dessutom rött matvin), äntligen champagne. Med uppassningen gick
mycket uppmärksamt och ordentligt — intet rafs. Hade en ätit, så
väntade betjänten och stod straxt till hands med en ny tallrik. Jag
sade till, då madeiran icke återkom, att jag ville ha ett glas till — och
fick det straxt! Man lärer sig här att bliva oblyg.»
»Man läser icke», skriver han efter nästa kungamiddag, — »det vore
gement (för tarvligt) — utan man slår sig ned på den anvisade platsen
med kappan på armen och hatten mellan benen, som är högst bekvämt.
Här voro mycket fruntimmer, alla förnäma, kan ni tro — jag hörde
en och annan nämnas, men tvi den som lade det på minnet. Man äter
på silvertallrik (en duktigt stor tallrik, försäkrar jag er, större än den
största postelinstallrik ni har) och har framför sig många grannlåter
av krukor och byttor och kolonner av förgyllt porcelain. Man får här
icke tacka egentliga värden för mat — nu ej en gång se honom — utan
man går sin väg till Lindblads (en god vän), dit man då medför högst
litet druvor, russin och mandel, så att barnen få smaka kungens
dessert. Sedan vilar man på lagrarna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0108.html
