Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johan medverkar till att störta Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vintern kom. Den kom med bitande köld och förgjorde nästan
hela Napoleons stolta här.
Nu reste sig det ena förtryckta folket efter det andra.
År 1813 voro England, Ryssland, Österrike, Preussen
och Sverige förenade i ett förbund mot Napoleon.
Svenskarne skulle gå i fält på Europas fastland med minst
30,000 man. Denna armé skulle förstärkas med ryska
och preussiska trupper under Karl Johans befäl. England
förband sig att understödja Sverige med minst en million
pund i subsidier och avträdde dessutom till »konungen av
Sverige och hans efterträdare enligt gällande
successionsordning ön Guadeloupe i Västindien». Därigenom hade
konungen fått en avsevärd tillökning i sina inkomster,
oberoende av ständernas bevillning och kontroll. Som lön för
Karl Johans värdefulla biträde lovade de förbundna
dessutom, att Sverige skulle få Finland ersatt med Norge, som
alltså skulle lösslitas från Danmark. Detta rike var nämligen
fortfarande Napoleons bundsförvant. Genom ett sådant
förvärv skulle Sverige komma ur sitt ofördelaktiga läge, inklämt
som det var mellan sina båda arvfiender, Ryssland å ena
sidan och Danmark-Norge å den andra. Det var gamla
förvärvsplaner i svensk politik, som nu skulle förverkligas,
planer, som gå tillbaka till Karl X:s och Karl XII:s tid, och
som senast varit påtänkta av Gustav III och Gustav IV
Adolf. Karl Johans uppfattning var, enligt ett brev från
honom till Karl XIII, »att Sverige ej kan existera trenne år
utan att bliva styckat eller inkräktat av någon främmande
makt, om det ej förenas med Norge».
Men för det stora flertalet av Sveriges befolkning var det
en klen tröst för förlusten av Finland att få Norge i stället.
Svenskarne hade ingalunda uppgivit hoppet om att återvinna
det förlorade broderlandet i öster, och det var ju till stor del
därför, som man valt den franske marskalken till konung. Det
var stört omöjligt att få revanschtankarna ur män sådana
som Adlercreutz, Skjöldebrand och många andra i konungens
omgivning, särskilt bland de högre officerarne. Andra
revanschsvärmare hade dock blivit omvända genom Napoleons
brutala besättande av Pommern och gått med på ett
förbund med arvfienden i öster, ett förbund som ju var
oförenligt med tanken på Finlands återvinnande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
