Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johan medverkar till att störta Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan de förbundna makterna fortsatte kriget mot
Napoleon och tvungo honom att nedlägga sin krona, gällde det
för Karl Johan att begagna tillfället att vinna lönen för sitt
deltagande i kriget. Liksom fordom Torstensson och Karl X
Gustav ryckte han från Tyskland in i Holstein.[1] Danskarne
veko nästan överallt utan motstånd. Vid byn Bornhöved
hade dock en stark infanteristyrka intagit ställning bakom
breda diken och flere rader jordvallar. Här gjorde Skjöldebrand
med betydligt underlägsna trupper ett kvallerianfall,
som blev mycket berömt. Hindren voro så höga och besvärliga,
att under vanliga förhållanden skulle ryttarne aldrig ha
kommit över dem, men i stridens hetta blir ofta det otroliga
möjligt. Viga som katter klättrade hästarna uppför
hagtornsbeklädda vallar och satte utan tvekan över de bredaste diken.
Det hela gick som en dans, och de danska leden sprängdes.
Skjöldebrand, som satt sig i têten för kavalleriet,
berättar själv, att han red en häst, som brukade vara rädd för
skott — men nu brydde sig det trogna djuret inte ett dugg
därom. »Jag släppte snart ut honom i fullt språng, och ju
mer det sköts, ju mer ökades hans iver, så att han slutligen
så gott som skenade. Jag såg mig om några gånger och fann
med nöje, att kavalleriet, långt ifrån att bli efter, ökade
farten i mån som jag ökade den, och att linjen oaktat så lång
karriär var rak som vid en paradexercis. Då vi kommo inom
skotthåll, tycktes det bliva tämligen hett, men få kulor
träffade; de flesta visslade ovanför våra huvuden. En skrotkula,
skild från de andra, träffade i en arm Bror Cederström, som
red helt nära mig, och han hjälptes av några ordonnanser ur
elden genom närmaste skvadronluckan.» För att ej farten
härigenom skulle hejdas, ropade ögonblicket efter skotten
major Lancken och Skjöldebrand på en gång »hurra».
»Husarerna gåvo då ett allmänt och förfärligt hurrarop, och
alla sporrarna höggos i hästarna, så att farten i sista stunden
liknade det yttersta raseri. — Jag inträffade på vägen, där
kanonerna stodo. Jag såg danskarne blekna och med
konvulsiviska griningar kasta sig på flykten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
