Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - En svärmisk patriot, som blev högförrädare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetshjältarne Nils Bosson Sture,[1] hans son Svante Sture och hans
sonson Sten Sture d. y. — Jakob Natt och Dags far, som
var en fattig kapten, dog, när sonen ännu var liten.
Pojken fick därför växa upp under försakelser, och ännu som
fänrik vid rikets förnämsta fotregemente ägde han, enligt
egen uppgift, endast vad »goda ädelmodiga människor»
skänkte honom.
Redan som fjortonåring hade han fått sergeantfullmakt vid
Bohusläns regemente, och kort därefter fick han pröva på
fältlivets vedermödor vid västra armén under 1808 års krig.
Sex år senare var han som stabsadjutant med i Norge igen.
Där kom han i nära personlig beröring med den något yngre
Johan August Hazelius[2] och knöt med honom ett
vänskapsförbund, som trots skilda öden bestod, tills döden avklippte
det. De tyckte bägge, att det samtida släktet var förvekligat,
och svärmade i stället för »de urgamla göters» kämpakraft.
Den ville de på nytt ingjuta i ett folk, som vansläktats
från sina fäder. Hazelius berättar i ett självbiografiskt
utkast, hur vännen Natt och Dag i hans själ ingöt
»fosterlandskänsla i väldiga droppar», och de bägge ynglingarna
lågade av iver att snart uträtta något stort till gagn och ära
för Sverige. Till dem slöt sig en krets av ynglingar, som
svärmade för samma höga mål.
Det var sådana liktänkande vänners sällskap, som den
unge Natt och Dag sökte. Det bullrande kamratlivet vid
regementet undvek han däremot både av ekonomiska skäl
och av antipati däremot. »Vi hava sällan sett varandra, mina
herrar!» säger han i ett senare avskedsbrev till sina kamrater
vid gardet. »I tyckten jag var ganska underlig. Jag älskade
studier och ensamheten. Jag var för mig själv nog.» I det
överkultiverade Stockholm vantrivdes han. »Jag älskar
mera stormen än västanfläkten», utropar han, »mer branta,
höga klippor än leende fält.»
Trolle-Wachtmeisters omdöme om den unge svärmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
