Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid
- »Brahevälde» och »sängkammarregemente» skapa ett oppositionsparti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslutande ägnad åt hans höge principal. Ingen slav kan
vara i mer beroende, än det greve Brahe själv sökte, och
varuti han sedermera städse sig befann. Om han passerade
hälften av sin tid under konungens ögon, visste Hans Maj:t
noga reda, varest greven tillbringade återstoden, och vad
han därunder gjorde. Konungens person och angelägenheter
voro för greve Brahe allt, men allt annat bisak. För honom
själv existerade icke något privatliv, om man icke därtill
vill hänföra de ofta sömnlösa timmarne, som han tillbragte
i sin säng — för det mesta från kl. 3 till kl. 7 på morgnarna.»
Inom hovet liksom i ämbetsmannakretsar blev det snart
ett gängse talesätt, när det gällde att vinna befordran: »Tala
med greve Brahe!» — »I gunstlingens och gardeschefens[1]
salonger», säger en samtida författare, »söktes biskopskräklor,
pastorater, domsagor och civila ämbeten; där trängdes
alla dagar kaftaner och sporrar med varandra; där
utskiftades — Gud vet efter vilka grunder — nådebevis och
statens emolumenter.»[2] Vid Brahes mottagningar, vilka ägde
rum vissa dagar i veckan i de s. k. riksmarskalksrummen,
var det nästan alltid fullt med folk av alla stånd, vilka
kommo med ansökningar och suppliker.[3] över dessa Brahes
[1] Brahe var även chef för Livgardet till häst.
[2] Statsförmåner.
[3] En rolig anekdot från Brahes audienser är en, i vilken den för sin
väldiga stofthydda bekante överstelöjtnant Heijl på Göta
artilleriregemente spelar första fiolen. Han var en dag uppe hos
kungagunstlingen för att enligt då gängse plägsed höra sig för hos Hans Maj:t
om möjligheten att ifrågakomma till den snart lediga chefsposten för
regementet. Brahe meddelade honom, att Hans Maj:t var mycket
nöjd med honom men inte gärna ville befordra överstelöjtnanter till
regementschefer vid samma regemente, som de tillhörde, enär det då
gärna bleve svårigheter för dem att upprätthålla disciplinen. Men då
blev Heijl eld och lågor: »Vad för något? Skulle inte jag kunna
hålla disciplin?» dundrade han med sin väldiga kommandostämma.
»Jag låter minsann inte spela mig på näsan av någon.» Och så
fortgick det i samma kraftiga ton, tills Karl Johan, som befann sig i
rummet bredvid, lät upp dörren med orden: »Ta’ honom, Brahe!»
Det var från samme Heijl, som det klassiska yttrandet »Inga pauser
i kronans tjänst» skall härleda sig. På hans tid fingo artilleriregementena
musikkårer, ett agremang som förut fanns endast vid infanteriet.
Vid första tillfälle, då musikkåren på hans regemente skulle visa, vad
den dugde till, får översten syn på en trumpetare, som tar sitt
blåsinstrument från munnen, medan hans kamrater arbeta med sina
lungors fulla kraft. »Varför arbetar du inte, din latmåns?» ryter Heijl.
»Jag har paus», förklarar musikanten. Det var då, som det ryktbara
yttrandet fälldes.
Vid Karl Johans begravning var Heijl en bland dem, som skulle
bära den döde konungens kista. En kammarherre märkte, att översten
stegade in i likrummet med sina stora lädergaloscher på, och tillät sig att
helt diskret påpeka lämpligheten av att ta av galoscherna. »Ånej»,
svarade Heijl, »man aktar sig. Jag har blivit av med ett par galoscher
förr på det här stället.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0175.html
