Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl Johans sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter omgiven av tacksamhet och kärlek, och därför
betraktade han sin jubileumsdag som en av de tre skönaste i sin
levnad. »Mig gläder det», skrev Trolle-Wachtmeister, »ty
såsom människa var och blir mig Karl Johan, med alla
sina brister såsom regent, dock alltid kär.» Nu syntes
det verkligen besannat, hans valspråk »Folkets kärlek min
belöning». Men mycket hade den känslige landsfadern lidit
av alla de våldsamma anfall, alla de dolska intriger och
förolämpningar, som han varit utsatt för. »Ack, min vän»,
sade han en gång till en av sina förtrogna, »ingen ser, hur
mycket jag lider.»
Ett år därefter låg Karl Johan på sin dödsbädd. Både
hans själs- och hans kroppskrafter hade ovanligt länge stått
bi. Man skulle kunna tro, att hans myckna sängliggande
tydde på förtidig ålderdomssvaghet, men så var ingalunda
fallet. Vid ett övningsläger på Bonarps hed i Skåne
förvånade den 61-årige konungen alla genom den lätthet,
varmed han både steg upp på hästen och hoppade av den.
Vid en manöver red han upp på Söderåsen över stock och
sten, diken och gärdesgårdar i så vild fart, att endast ett
par av hans adjutanter kunde följa honom; och då han
icke kunde komma fram längre till häst, hoppade han av
och klättrade det återstående stycket upp till åsens krön.
— Två år senare skriver landshövdingen Hans
Wachtmeister: »Det är förvånande, vad kungen är sig lik.
Han åldras ej. Icke ett grått hår, ingenting som antyder
ålderdomen. Ett ståtligt bevis på obruten vigör gav
han ännu år 1834 vid ett besök i Uppsala, då han
tjusade ung och gammal med sin älskvärdhet och sitt
snilles eld. Höjdpunkten av de minnesrika festligheter,
som då anordnades, var mötet mellan konungen och
studenterna vid Uppsala högar en vacker junidag. Från den
s. k. Tingshögen hälsade universitetets prokansler,
ärkebiskop Rosenstein, konungen med orden, att de alla,
samlade här på fädernas gravar, i Guds åsyn svuro sin konung
evig trohet. Karl Johans svar »blixtrade», säger en
närvarande, »av snille och kraft», då han till studenterna riktade de
manande orden: »Om I frukten Gud» — härvid lyfte han
handen mot skyn — »och lyden lagen, haven I intet att rädas
på jorden.» Omgiven av ynglingaskaran besteg därpå den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
