Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Per Daniel Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Per Daniel Atterbom,
som själv senare tillade namnet Amadeus, var prästson från
Östergötland. Redan som liten levde han mest i en drömd
fantasivärld, fann sina skolkamrater mäkta tråkiga och kände
sig ensam och oförstådd. Alltifrån gymnasietiden slukade
han med stor förtjusning tysk poesi. Han växte upp i den
sentimentala stämning, vars mest typiska representant
i vårt land är Bengt Lidner. I ett brev till sin morfar berättar
den sextonårige Atterbom, hur han på sommaren utvalt åt
sig en undangömd älsklingsplats i skogen mellan höga och
lummiga granar: »När jag ligger här om aftnarna och ser
solens döende strålar darra ned på de mossiga stenarna (förlåt
mina sexton år dessa sentimentala uttryck!), då äro mina
lycksalighetstimmar började, då är jag så ljuvt, så sorgligt
lycklig; då hör jag vålnader viska i skogen och ser andar
sväva fram på sädens kullriga vågor.» Och äkta Lidnersk
är spökstämningen i en strof sådan som denna från samma
skede av hans liv:
»Mörk är skogen — granen stormigt viner,
månan hemsk på brutna klippor skiner;
spöken dansa högst i ekens topp —
blodröd ljungar Nordens stjärna opp.»
I Uppsala, dit han kom redan vid 15 års ålder, år 1805,
fann han äntligen kamrater, som delade hans litterära
intressen. Tillsammans med dem stiftade han det vittra sällskap,
som fick namnet Auroraförbundet.
Den yngling, som 19-årig gripit sig an med att reformera
den svenska vitterheten, förlorade dock snart nog sitt glada
mod, då han kom i mera avgörande beröring med livets bistra
verklighet. Han var osäker om sin framtid, nedtryckt av
ekonomiska bekymmer, och led av sjuklighet, särskilt av en
svår ögonsjukdom, som hotade att göra honom blind. På
nyåret 1815 skriver han till sin vän Hedborn: »Det är
förskräckligt att tänka på: vi äro nu sannolikt på
kulminationspunkten av vår livstid (jag är nu 25 år!!!!!!!); och
vad reellt, vad odödligt hava vi ännu uträttat? Huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0249.html