Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bokens huvudpersoner, Amorinas frände Johannes, är född
med mordlust i blodet. Hans far, en norrländsk jägare, ville
ha sonen modig och lät därför hans mor under havandeskapet
åse slakt- och blodsscener samt lockade henne slutligen att
dricka blod, kort innan hon födde sonen. Resultatet blir
också ohyggligt. Johannes visar tidigt en omättlig hunger
efter rått kött och en osläcklig blodtörst. Han biter ihjäl
både moder och broder och mördar blott av lystnad efter
blod. Han är viljans ofrihet förkroppsligad, ett offer för
ödestragedien i världen. Men han är så ohyggligt tecknad, att
man inte kan finna ett enda försonande drag i bilden. En
blodtörstig tiger är han, ett skadedjur och ingenting annat.
»Amorina» är ett av vår litteraturs egendomligaste verk,
en blandning av äventyrliga och fasansfulla scener med
upphöjda och komiska, en bok där vanvettet och snillet bo vägg
om vägg. Den unge Bernhard Elis Malmström, som ändå
hörde till Almquists mest entusiastiska beundrare, kallar
boken »ett originellt missfoster, det värsta exemplar i den
förskräckliga genren, som jag någonsin sett». Och dock,
säger han, är den ett snilleverk.
Det uppseende, Amorina väckte, gick dock icke på långt
när upp mot den storm av indignation, som Almquist
framkallade genom en annan skrift, som han utgav samma år.
Det var den ryktbara »Det går an».
Boken, som är ett mästerstycke av skildringskonst,
handlar om en kärleksförbindelse, som knytes på en resa från
Stockholm till Lidköping mellan en underofficer Albert
och en glasmästardotter Sara Widebeck. De stanna några
dagar på vägen och leva som man och hustru. Men Sara vill
icke vara med på något äktenskap i laglig mening, ty hon
har för sorgliga erfarenheter av en sådan förbindelse från
sitt eget hem. Hon har ingenting emot att tillhöra Albert
men vill icke bli hans maka, icke offra sin självständighet,
sitt bohag, sina ägodelar, för att en annan skall få rättighet
över henne. Dessutom kan den tid komma, då de ledsna på
varandra. Vad vore det då för välsignelse med att prästen
läst över dem? Det var bara signerier, och »signerier tjäna
till intet». Bäst är för övrigt att aldrig flytta tillsammans,
så riskerar man inte att tråka ut varandra, menar hon.
Det blir, som Sara vill. Albert flyttar till Lidköping, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
