Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyssa någon flicka, och hade för övrigt ganska litet rest på
ångfartyg.»
Allteftersom händelserna utvecklas, mörknar herr Hugos
anlete mer och mer; och när man kommer till sergeantens
och »Widebeckskans» fyra nattläger mellan Arboga och
Mariestad, finner han sin moraliska plikt bjuda att avlägsna
damerna i sällskapet. Och sedan bryter åskvädret löst: »Aha»,
utropar han, »är detta nu lösningen på den stora
samhällsknuten; är det på detta sätt, ’mänskligheten skall räddas i
sedligt avseende’? Har någon skruv nu till julen gått lös
i Richards huvud? — Jag tar alldeles min hand ifrån Richard;
jag emanciperar mig från den människan. Mig får han inte
mer blanda in i sina historier. — Vad skall nu min
gudfruktige vän i Lund, vad skall hela Värmland, ja hela Sverige
tänka om mig och Richard?»
När man kommer till slutet på »Det går an», blir den ädle
hovmarskalken ännu ursinnigare på »glasmästardottern». Är
det skick och fason, att »samma dag hon begrov sin moder,
skickar hon bud efter sin kurtisör, för att ta honom till sig
i huset! Den otäckan! — leke en gång en så allvarsam
händelse som en moders död kan ett ögonblick lägga band
på hennes lustar!»
Men allra värst blir hans sinnestillstånd, när han får veta,
att Flabbe skrivit en tidningsrecension av boken och tagit
parti för författaren. Ohyggligt är det för den bålde
hovmarskalken att höra omdömen sådana som detta: »Vilken vänligt
skön själ är icke denna glasmästardotter, det naiva, över den
dumma konvenansen och fördomen höjda naturbarnet!»
»Är ni besatt, kolskrivare!» utbrister han. »Kallar ni en slik
person för en skön själ, ett naturbarn?»
Och när han hört slutorden i recensionen: »Emellertid är
det säkra, att författaren menat ingenting samhällsstörande,
utan samhällsförbättrande och förlyckligande», då har herr
Hugo Löwenstierna nått kokpunkten och skaffar sig luft i
fula ord, som avslutas med: »Herre, ni är ett . . . Men jag är
en förnäm man, och förnämt folk äro aldrig ohövliga. Jag
tar alla närvarande till vittnen, att jag icke kallat er för ett
får, så mycket ni än retar folk att ge er den benämningen.»
För övrigt delger han kolskrivaren sina betänkligheter mot
att vidare hysa honom i ett hus, där det finns unga fruntimmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
