Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— skrev P. G. Ahnfelt — »att se, hur alla litteraturens korpar
slogo ned över den fallnes kadaver, hackande det bit för bit.»
Med allt skäl skrev också Fredrika Runeberg, Johan Ludvig
Runebergs maka, till en vän: »Och så triumfera de
åsnorna — jag kan ej bättre säga — och begripa icke, att de
borde gråta blodiga tårar över den vanära, som träffat ett
av deras grannaste namn!»
Men så oförsiktig som Almquist alltid varit med att slunga
djärva, chockerande yttranden kring sig, var det inte svårt
för hans belackare att påpeka, att det har han sagt, och det
har han sagt. Kort före katastrofen yttrade han t. ex. i ett
sällskap, att »om man mördar en gammal usling och girigbuk
samt använder pengarna till goda ändamål, så gör man
därmed intet illa».
Vad nu själva skuldfrågan beträffar, så tala sannolikhetsskäl
snarast för att pigan, som vid flere tillfällen varnade
den gamle procentaren för arsenik i mat och dryck och
påstod, att Almquist lagt dit giftet, själv arrangerat alltsammans
på uppdrag av anhöriga till von Scheven. Deras mening var
dock ingalunda att förgifta sin gamle släkting utan endast
att göra Almquist misstänkt och beröva honom sitt inflytande
över Scheven.
Men varför rymde Almquist då, om han var oskyldig?
Härpå har han själv svarat bl. a., att han ämnade
återvända hem, så snart hans oskuld kommit i dagen — men
i rannsakningshäkte ville han icke sitta.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
