Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke sällan smutsigt snille». Almquist själv förklarar
motsägelsen i sin ande, denna själskrafternas splittring, varav
han plågades hela livet igenom, ur det disharmoniska
äktenskap mellan två rakt motsatta människonaturer, varav han
var en frukt. »Min lena, naturälskande moder, en vandrande
Sonderling i alla tysta skogar!» utropar han. Vid denna
moder hängde gossens hjärta fast. Men fadern var en
»kamrerarsjäl», en det praktiska livets och den kalla prosans man.
I en del dagboksanteckningar, som Almquist infört i en
av sina böcker, heter det:
»Den 8 sept. — Min moders dödsdag . . . Jag var liten, då
jag upphörde att se ditt anlete, min moder. Dystra,
outgrundliga öde att vara ett barn av tvenne så olika föräldrar!
Så stridiga som mina föräldrar hava varit till deras
beskaffenhet, så underbara stridigheter befinna sig inom
området ensamt av min ande. Vilka stunder har jag haft
av den innerligaste, ljuvaste tro — vilka dagar och nätter av
djupaste tvivel! Jag är ett stormslitet segel på villande sjö.
I tusende grönskande, himmelskt ljuva hamnar har jag varit!
men —.»
Som diktare står Almquist nästan utan jämförelse inom hela
vår svenska litteratur genom rikedomen av sin fantasi, vilken
rör sig i alla möjliga diktarter, i alla tidsåldrar, i alla världens
olika nejder. Men lika väldig som hans fantasi är, lika skarp
är hans iakttagelseförmåga. Den gör honom till en mästare
i realistisk skildringskonst och förebådar Strindberg.
Hans lyriska diktning gömmer inom sig — vid sidan av
svaga och halvt obegripliga alster — något av det mest
underbart fina och betagande, som man kan läsa eller,
kanske rättare sagt, höra — ty till sina yppersta
diktskapelser, sina Songes[1], har han själv satt en intagande
vacker musik. Fredrika Bremer lärde sig aldrig uppskatta
Almquists skaldebegåvning, förrän hon fick höra hans sånger.
Då utbrast hon: »Almquist förstår himmelen; han har själv
varit där och där hört, vad han säger i toner, i musik.
Han har hört himlarnes körer; han har upptecknat dem.»
Hela romantikens stämningsliv finns liksom förtätat i
Almquists »Songes». Ord och melodi ha sammansmält till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
