Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Per Henrik Ling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Den blodiga rustning de torkade av,
ur såren de ryckte den spillrade glav[1]
och glammade under smärtan så glatt
om forntida bragder, om forntida tåg
kring land och hav.»
En anmälare i Aftonbladet gjorde den anmärkningen, att
Ling efter vartannat ord eller oftare — allt efter meterns behov
— låter sin hjältar ropa »ha!» Detta medförde dock den
fördelen, att tragedierna lätt skulle kunna förvandlas till
komedier bara genom att fördubbla denna interjektion.
När det år 1824 var fråga om att Svenska akademien skulle
prisbelöna Lings produktion under året, orkade Tegnér icke
dra igenom mer än två av hans fyra tragedier. Om den ena
av dem, »Ingjald», säger han i ett par förtroliga brev, att den
»har några rätt vackra mordbrännarescener i sista akten. Vad
den andra, ’Visburs söner’, angår, så är det egenteligen ej en
tragedi utan en slaktarbod, där man slår det ena nötet efter
det andra för pannan utan vidare process. Det är möjligt,
att de två andra tragedierna äro bättre, men jag har övernog
av vad jag läst.» Lings hjältar »sjunga ej, utan de brumma.
’Burr! Burr! Burr!’ är temat, vilket de finna så vackert, att
de aldrig variera det.» — I ett brev från år 1834 kallar Tegnér
»Asarne» för »ett poem om och för vildar — alla skrika och
ryta, endast grövre eller hesare».
Att sjunga smekande och formskönt, det var icke Lings
sak. Nej han ville kväda vilt, strävt som nordanvinden. Han
diktade också sina kväden i ett slags »gudomligt raseri»,
rastlöst spatserande av och an på golvet under våldsamma
åtbörder och kraftiga slag i bord och väggar. Så kunde han hålla
på hela dagen utan avbrott, tills han maktlös dignade ned.
Man skulle kunna misstänka, att en person, som var så till
brädden fylld av de idéer, som rörde sig inom honom, skulle
i likhet med så mången modern profetnatur och
»sanningssägare» varit proppfull av tron på sin egen ofelbarhet.
Men Ling ägde dock en sympativäckande portion av
självhumorns gudagåva, som profeter bruka sakna. På äldre dagar
ironiserade han obarmhärtigt sina egna skapelser och
rekommenderade »Asarne» till läsning, när man ville somna gott.[2]
[1] Spillror av spjutspetsen.
[2] En gång år 1812, nàr Tegnér sagt
Ling några uppmuntrande ord om att han brottades som Jakob med
sin Gud, utbrister Ling: »Gud give, att det vore sant! Dock komma
visserligen aldrig hans änglar till mig för att leda mig upp på
himlastegen. Mitt flintskalliga huvud skulle säkert svindla vid första
steget: jag blir således helt beskedligt på Guds låga jord och väntar
mig Jakobs öde — det att övervinnas. Likväl utbeder jag mig dina
allvarsamma bestraffningar, när jag någon gång visar mig för svag i
höften. — Ja, uppriktigt, bror! Jag vågar hoppas, att du då och då
väcker mig med en vänskaplig pisksmäll, när min spattsjuke pegasus
vill tvärt avstanna i sin vardagslunk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0290.html
