Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Gustav Geijer.
PÅ Ransäters järnbruk i Värmland, fem mil norr om
Karlstad, föddes år 1783 Sveriges störste hävdatecknare,
Erik Gustav Geijer, äldste sonen till brukets ägare.
Både hans far och hans mor tillhörde gamla bergsmannasläkter
av tyskt ursprung.
Det var i en utkant av världen, som Erik Gustav Geijer
växte upp. Han säger själv i sina »Minnen», denna kostbara
klenod i svensk litteratur: »Det är med ett slags hemnöje,
jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en fjärdingsväg från
mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var, för den som
blott kan åka i vagn, ändan på den odlade mänskligheten.»
Kraftiga voro hans barndomsintryck av livet i den
värmländska naturen. Han berättar om hemmet: »Där var ett
friskt leverne om vintern. Järnbruk och nordisk vinter höra
tillhopa. Dessa lågor utur djup av snö, det under valv och
pelare av is framforsande vattnet; de tunga, vitt skallande
hammarslagen, som i en natur, frusen till vila, visa, att
människan är vaken; senkraft och svett i köld och drivor;
kol- och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget,
hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet
av folk och bestyr; det är en tavla att se, det är en tavla att
leva! Hur mången dag har jag ej sett detta! — en med i
vimlet, bland skator, sparvar och barn. — Hur mången kväll har
jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastar och
följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka
rymden!
Jag tackar Gud för de bästa föräldrar. Minnet av den
lyckliga fläck, som deras hulda vård helgade, ligger som ett solsken
i mitt bröst. Det är en fristad i mitt innersta inre, där jag
tycker ungdomskällan ännu sorla. Allt vad vårens grönska
har saftigt, vad skogens skugga har svalkande, den friska
böljan har vederkvickande — lukten av granris och blomster —
lantluft, morgonluft —, allt detta lever och är närvarande i
mitt minne; och stadsliv, kammarliv, böcker oändligt, hela
dammet på den lärda stråkvägen har icke kunnat utplåna det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0292.html
