Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var, medan såren efter Finlands förlust ännu blödde,
som Geijer började sin lärarbana. Nu ville han förverkliga,
vad han lovat som ung göt. Han ville göra sitt för att rycka
upp sina landsmän ur bedövning och missmod, han ville
med historiens vittnesbörd visa dem, vad deras förfäder
kunnat bära utan att digna. I sin historiska lärargärning såg
Geijer en fosterländsk uppgift. Fulla av kraft och märg
voro de föreläsningar, vari han skildrade vårt folks öden; hans
tal bars av en hänförelse, som oemotståndligt ryckte
åhörarna med. Den unge föreläsaren, som i vanliga fall icke tog
sig synnerligen ut, växte under behandlingen av sitt ämne och
blev »manligt stark, nästan vacker». »Det är en ovanlig man,
vår vän Geijer!» utbrister en gammal man, som åhörde hans
första föreläsningar, den historiskt och litterärt starkt
intresserade förre ministern i Köpenhamn Gustav d’Albedyhll.[1]
»Denna manliga kraft och denna innerliga ömhet! Denna djupa
och tillika ljusa blick, detta säkra och omfattande omdöme,
denna vishet och denna oskuld! Och sedan denna ovanliga
förening av poesi, musik och tecknekonst hos denna gudarnes
gunstling!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
