Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges öden från äldsta tider t. o. m. Kristinas
tronavsägelse.
Att bringa sanningen i dagen var det mål, som Geijer
aldrig förlorade ur sikte, när han rannsakade hävderna. En
annan stor uppgift, som han satt för sig såsom historieskrivare,
var att uppvisa sammanhanget i historien, utvecklingens
gång. Först därigenom blir det någon mening med historien.
Först därigenom blir den vetenskap. Det var ett kärt
men mödosamt arbete, varom Geijer själv yttrar:
»Sammanhang! — Vad är kostligare, nödvändigare? Ja! men
sakernas eget.[1] En glimt av detta är lycksalighet — men endast
belöningen för långvarig möda.»
Lättlästa äro Geijers historiska verk icke. Deras stil har
gärna något orakelmässigt över sig. »Man behöver», säger
kyrkohistorikern, ärkebiskop Reuterdahl, »i förväg känna
en del svensk historia för att förstå den boken rätt. ’Men
dunklet hos Geijer’, säger Tegnér, ’kommer av djup, ej av
grummel.’»
Som examinator fordrade Geijer framför allt blick för det
historiska sammanhanget men satte inget värde på sådana
studerande, som kunde briljera med en massa detaljer, vilka
de i en hast slagit i sig till examen. Märkte han, att han hade
att göra med en plugghäst av denna själlösa sort, för vilken
historien är bara namn och årtal, så kunde han roa sig med
att ansätta ynglingen med detaljfrågor av den mest utsökt
minutiösa sort, såsom när han frågade en tentand: »Vet herrn,
vem som anförde femte fänikan av gula brigaden i slaget vid
Lützen?» Tentanden letade och letade i sitt ofantliga förråd
av minnesgods men måste till sist svara, att det visste han
inte. »Inte jag heller», upplyste professorn.
Hur kär historieskrivningen än var Geijer, så blev honom
allt emellanåt poesin en svår frestare och kanske än mer
musiken. När han skulle arbeta på allvar, måste han stänga
pianot. Musik var för honom livets ädlaste njutning, och han
hade högtidsstunder av glädje vid att komponera melodier
till sina visor. Små enkla, hjärtliga melodier, som höra till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
