Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det gick också som Geijer förutsett: hans »avfall» väckte ett
oerhört uppseende. Väl fick han mottaga en mängd uttryck
för beundran och tacksamhet, men vid 55 års ålder är man
mera känslig för att förlora gamla trogna vänner än att vinna
nya. Så djupt grep avfallet den varmhjärtade idealisten, den
snillrike medicine professorn Israel Hwasser, att han till följd
därav hade svårt att tillfriskna från en sjukdom. Värst led
dock den veke Atterbom. Det kom till ett meningsutbyte
mellan de forna vännerna, och den robuste Geijer tog i så
hårdhänt, att Atterbom, såsom han själv berättar, »förlorade
sömn, matlust, var feberaktig och nära att bli sjuk». Väl blevo
de båda vännerna försonade igen, men Geijers »björnsmekningar»
kunde ej göra det skedda ogjort, och det sår, han
tillfogat »blommornas skald», läktes nog aldrig riktigt.
Den som skarpast förebrådde Geijer hans avfall, var dock
Hans Järta — helt naturligt, eftersom han med sin starka
personlighet kan sägas ha varit den unge Geijers politiske
lärofader. Den forne »jakobinen» hade nu vid 67 års ålder
förlorat förmågan att förstå tidens nya rörelser. Efter
lärjungens avfall kände han sig som en trött gubbe, som blott
längtade efter slutet. »Om jag fått dö för tvenne år sedan,
hade det varit lyckligast för mig själv», skrev han till Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
