Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och människokännedom, anförtro sin sällhet för hela det långa
återstående livet åt ett fruntimmer, som man omöjligen kan
känna fullkomligt. Jag ångrar icke vad jag gjort; men jag
kan ej hindra mig ifrån att med ett slags häpnad betrakta,
huru jag, kanske för tidigt, lupit fram till vägskelet mellan
livets sällhet och olycksalighet och icke lärer att veta,
vilkendera väg jag valt, förr än det är för sent att vända om.»
År 1806 såg han sin bana så pass tryggad, att han kunde
sätta bo. Den forne grubblaren blev därmed som förvandlad.
I hans hem fann man i honom den gladaste och trevligaste
värd, och överallt var han en efterlängtad gäst. Han var
en oändligt rik natur, och han slösade med sina skatter.
Han hade ej sin like i att hänföra, elektrisera sin
omgivning. Hans infall voro blixtrande kvicka, hans samtal som
ett grant fyrverkeri.
Samma drag går igen i hans tal och brev, vilka höra till
det yppersta i sitt slag på svenskt tungomål.
»Vi prövas ej huggande
järnen ännu?
Vi klyvas ej skuggande
hjälmar i tu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
