Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskap för att ägna sitt liv åt en uppgift, så helt olika den som
varit honom så kär. Och många hyste nog funderingar om
»Pegasus under oket», liknande dem, åt vilka den kvicke
Göteborgspoeten Wadman[1] gav ett drastiskt uttryck, då han
sjöng:
»Koren ut, I svarte män, en annan
getaherde, bredare för pannan;
— — — — — — — — — —
Skonen, o smålänningar, Tegnér!»
[1] Den humoristiske poeten Wadman hade under Karl Johans tyska
och norska fälttåg varit sjukhuskommissarie med titeln direktör.
När sedan hans räkenskaper skulle granskas, tyckte vederbörande, att
det gått åt bra mycket brännvin på Wadmans sjukhus, och infordrade
av honom förklaring över »vart åtskilliga poster brännvin, som av
direktören Wadman blivit för sjukhusets behov rekvirerade, tagit
vägen». Wadman, som under krigets vedermödor aldrig haft hjärta
att neka sina patienter »en besk», tog den närgångna frågan gemytligt
och skrev bara på anmärkningshandlingarna: »Utsupet. J. A.
Wadman.» — Höga vederbörande måtte ha funnit förklaringen nöjaktig,
ty något vidare i det ämnet hördes aldrig av.
En gång, när Wadman — för ovanlighetens skull — fått sig ett par
nya svarta byxor, gick han, utstyrd i detta plagg till kyrkan, men när
prästen tog till att mässa med långa drillningar i en förfärlig näston,
förmådde Wadman inte hålla sig allvarsam. För att dölja sitt opassande
skratt dök han ned i bänken så häftigt, att det splitter nya plagget
sprack. I anledning därav sände han den omusikaliske prästmannen
följande papper:
| Herr pastor M. Roempke, Karl Johans församling, till J. A. Wadman. |
| | Debet |
| An Messat sönder ett par svarta byxor . . . | B:co R:dr 8:32. |
Den bekymmerslöse poeten hade då slagit sig ned i Göteborg och
levde där utan någon egentlig syssla. Med renskrivning och
privatlektioner tjänade han ihop det lilla, han behövde för att existera. En
lång tid levde han på 4 skilling om dagen. Han bodde på ett vindsrum,
bäddade själv sin säng och kokade sin potatis i kakelugnen. Hemma
hos sig hade han en tam mård, som på givet tecken lade sig om sin
herres hals och bildade en levande pälskrage. Nöjd med litet, tog den
fattige sångaren den onda dagen med den goda, klagade aldrig och var
för stolt för att vilja ligga någon till last.
År 1834, då koleran rasade så förfärligt i Göteborg, fick Wadman
nytta av sina erfarenheter som sjukhuskommissarie och blev »den
oförtrutnaste, rådigaste och modigaste koleraläkare, som man någonsin
kunde få se. Han höll ut från början till slut.»
Gärna deltog den populäre Göteborgsskalden både i jaktpartier och
i dryckeslag och gladde då sina vänner med ett och annat poem.
Särskilt blev han uppburen som ordensskald i sällskapet »Göta Par
Bricole». Men för pryda naturer äro Wadmans dikter sannerligen
inte gjorda. Hans sångmö är ofta mer än lovligt grov i munnen. Men
under den grovkorniga ytan finner man ett känsligt sinne med fint
öra för naturens toner, såsom i hans förtjusande dikt »Min lilla
vrå bland bergen»:
»Jag vet en vrå emellan bergen,
en liten vrå, som tillhör mig,
där ingen flärd innästlat sig,
där ingen oskuld skiftat färgen.
Vart än mig ödet kasta må,
jag längtar åter till min vrå,
min lilla vrå bland bergen.»
Till Wadmans bästa opus hör också hans »Samtal mellan själ
och kropp». Det börjar med att själen sålunda moraliserar hans
stofthydda:
»Du lymmel, re’n du fyllt ditt femtionde år.
Din bättre tid du sett — en sämre återstår;
och än är du ett noll i statsmannens tabeller
och knappt ett ejderdun på händelsernas våg!
Det kommer av, ditt svin, att du har fäst din håg
vid flaskor och vid glas, vid kyssar och mamseller;
att du så mången gång tog öl för ärende
och allvarsamma ting som lek behandlade;
att dig ej blivit satt ett lås för pratmaskinen,
som stänger in ditt skrål, se’n du har tömt kantinen;
att Amor leder dig vid hornen som ett nöt
på hal och skrovlig is, bland kojor, berg och dalar.
— — — — — — — — — — — — — —
Sist kommer det därav, du är för lat att kröka
din sakramenska’ rygg och lyckans gåvor söka. —
— — — — — — — — — — — — — —
Jag visar dig på ärans stig
och läser för dig hederslagen,
men du — du sover hela dagen,
intill dess törsten väcker dig.
Jag mången gång tänkt hänga dig på spik
och flyga som seraf ifrån ditt dumma lik.»
Kontentan av kroppens svar är slutraderna:
»Mig gagnar ej odödligheten —
den skall ej kosta mig en enda droppa svett,
ty, med ali aktning för ditt vett,
jag prefererar* [* Föredrar.] makligheten.»
Sina dikter utgav han under titeln »Lekochalfvar».
Han dog år 1837 vid 59 års ålder, i ett litet trähus vid
Kvarnbergsgatan, där han bott några år. I Göteborgs domkyrkoförsamlings
dödbok står om dödsorsaken antecknat: »av slapphet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0350.html
