Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bli de dystra perioderna — »de oberäkneliga solförmörkelserna
i sinnet», såsom han kallade dem — allt tätare och djupare.
Själv fruktade han ständigt, att hans hypokondri skulle gå
över till sinnesrubbning. »Läkarne tro, att levern är angripen,
de narrarne. Själen är angripen, och för henne gives intet
annat botemedel än det, som hämtas från det stora
universalapotek, som kallas graven», heter det i ett brev till
Brinkman.
Till sin kusin och ungdomsvän kyrkoherde Lagerlöf skrev
Tegnér i april 1825: »Själv har jag på någon tid lidit av ett
ovanligt svårt och mörkt lynne. Gud bevare mitt förstånd!
Du vet att det går en åder av galenskap genom min släkt.[1]
Hos mig har den väl hittills brutit ut i poesi, som är en
lindrigare art av vanvett; men vem kan försäkra, att det alltid tar
den vägen?» I ett brev till Brinkman vid samma tid tillägger
han bistert skämtande: »Lyckligtvis lär Centralhospitalet i
Växjö snart komma i stånd, och det står under biskopens
uppsikt.»
På sommaren 1825 var Tegnér över till Köpenhamn och
konsulterade flere läkare.[2] Deras diagnos gick liksom deras
[1] Hans yngste bror var född med sinnessvaghet, en systerdotter likaså.
[2] Tre år förut hade han av samma anledning genomgått en
brunnskur. På våren 1822 skrev han till sin vän Brinkman: »Jag måste
först och främst i sommar sköta min hälsa, som väl är yttersta grunden
till all poesi.» Han hade nämligen en längre tid lidit av en svår
sjuklighet, som läkarna trodde komma från levern. Lidandet förbittrade hans
tillvaro och var så svårt, att man ibland trodde slutet vara nära. Han
skulle nu under sommaren dricka brunn i Ramlösa. Men »vattendrinkandet»
och sysslolösheten gjorde just inte livet gladare, och han lovade
sig själv att ej så lätt låta lura sig till brunnsdrickning igen. Nej hellre
skulle han då nästa sommar fara hem till Bergslagen. »Jag behöver
att dricka, icke brunn utan bergsluft, sedan jag så länge supit mig
full av den skånska dimman», skriver han. Han gjorde också verklighet
av den föresatsen och träffade nu sin nära 80-åriga mor, som han fann
»vida raskare än sin yngste son». Hon var också lyckligare än den
berömde skalden och professorn. Och varför? Jo »hon har alltid varit
nöjd med litet och gjort sig obetydliga anspråk på livets lycka och finner
dem därför nästan alltid överträffade. Detta synes mig också innefatta
huvudsumman av all verkelig levnadsvishet, ty jag vet intet säkrare
medel att anse sig äga mycket, än att man fordrar litet. Kunde vi
iakttaga denna regel, skulle vi alla befinna oss väl därpå; men nu stegra
vi alltjämt våra fordringar.»
Det ligger mycken surt förvärvad levnadsvishet bakom dessa ord.
Men tillämpa dem! Det förmådde inte en sådan natur som Tegnér.
Här hjälpte ej det klarsynta förståndet, ej den lysande genialiteten.
Litet och hjälplöst är även det största snille inför den, som styrer
människors öden.
När Tegnér nästa gång träffade sin gamla hjärtegoda mor, blev det
ett avsked för livet. Det var år 1827. Hon levde sedan ännu i sju år,
tills hon blev 90 år gammal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0360.html
