Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sett det kan göra sig en föreställning om ett sådant
svineri. Själva konsistorierummens väggar voro fullsmorda
av biskopinnans skinkor och smörtunnor, en bild av pinguis
Minerva[1] innanföre. I åkrar och trädgård florerar tistel,
i sängarna vägglöss — sparrissängarna äro de enda, där
man ännu ej upptäckt dem. Med ett ord: bostället var,
både inom och utom, skött på samma sätt som — stiftet.»
Det fanns dock ljusare fläckar i den mörka tavlan: »Jag
bör icke förtiga», tillägger han, »att min råg är ganska
vacker men, som vackra damer i allmänhet, har någon
benägenhet att lägga sig. Kornet är sämre. Jag har därav
flera sorter: besynnerligt, att himmelskornet tyckes minst
vilja lyckas mig. Kan du ge mig ett gott råd: bör jag
följa det här antagna trädnings-systemet eller införa
cirkulationsbruk, som flere fruntimmer tillstyrkt mig? Dock,
du förstår dig väl även så litet härpå, som om du vore
kommendör av Vasaorden eller præses i Lantbruksakademien.»
På våren 1836 ber han sin svåger kyrkoherde Lidén i
Köla i Värmland skaffa sig ett par bra vagnshästar av norsk
ras. De fingo icke vara svarta, skriver han, »ty jag tål ej
prästfärgen — på hästar». Han behöver ett par nya, ty »mina
gamla äro över tjugu år, en ålder som ursäktas hos en fru
men ändå icke hos en märr. Dessutom äro de blinda som
riksdagsmän och halta som en predikodisposition.»
Hur genialiskt är ej Tegnérs med bister självhumor
kryddade bildspråk i följande rader till den gamle Brinkman på
våren 1824: »Din fortfarande krasslighet oroar mig. Men jag
hoppas dock, att din sjukdom ej är något annat än våren,
den obehagligaste och farligaste årstiden hos oss, som tyvärr
äro utblommade. Då kommer naturen och vill göra oss till
en Arons stav men finner intet annat än gikt och podager
att göra med.»
Hur expressivt, hur manligt överlägset verka ej vändningar
sådana som denna, när han uppmuntrar sin vän och
stridsbroder, den mångkunnige, snillrike biskop Agardh[2] att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
