Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan Ludvig Runeberg.
ÅR 1804, då Finland ännu var svenskt, föddes Johan
Ludvig Runeberg i det lilla Jakobstad i Österbotten.
Hans farfars farfar var en jämtländsk karolin, som
omkom i det Armfeltska fälttåget 1718. Karolinens sonson hade
flyttat över till Finland. Den blivande skaldens far, som var
sjökapten, befann sig ute på långtur, då Johan Ludvig kom
till världen, och skulle få se pysen först när denne blivit tre år
gammal. Den lille var så klen, att han säkert hade blott
sin moders ömma vård att tacka för att han fick leva.
Under uppväxtåren var han lång och gänglig, med insjunket
bröst, hostade och spottade ibland blod. Men småningom
började, tack vare ett stärkande friluftsliv, det insjunkna
bröstet höja sig, axlarna tilltogo i bredd, hela gestalten
blev kraftig, och sjukdomsanlagen växte bort.
Hans far var en käck och duktig sjöbuss. Men innan
kapten Runeberg ännu fyllt femtio år, blev han knäckt genom,
ett slaganfall. Sedan blev det smått i hemmet. Johan Ludvig,
måste då själv skaffa sig medel till att fortsätta sina nyss
påbörjade studier vid Åbo universitet. Han tog därför plats
som informator långt borta i det ödsliga Saarijärvi. Här
skulle han läsa med pojkar i två familjer, kapten af
Enehjelms och kronofogde Danielsons.
Ivrig jägare och friluftsmänniska som Runeberg var,
strövade han mycket omkring i de djupa, tysta skogarna och
på de ändlösa moarna. Här lärde han riktigt känna landet med
de tusen sjöarna och det idoga, härdade folk som där odlade
sina magra tegar »men av Herren väntade växten». Härifrån
medförde han minnet av bonden Paavo på sitt frostiga
hemman »högt bland Saarijärvis moar», denna förkroppsligade
gestalt av det trofasta tålamodet och förtröstan på att Vår
Herre dock till sist skall hjälpa. När frosten sveder hans
gröda, blandar han undergivet bark i brödet, och när kölden
skonar hans åker, äter han ändå barkbröd, »ty förfrusen står
hans grannes åker». I dikten om bonden Paavo har Runeberg
avgivit ett monumentalt vittnesbörd om det finska folkets
bästa egenskaper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0379.html
