Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Svår och ond att leva i är världen,
full av vansklig id och jordisk omsorg;
intet under därför, att så mången
sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Även mig de plåga, dessa oljud
av en outtröttlig världslig strävan.
I mitt grannskap bultas, smids och hamras
oupphörligt hela dagen genom,
och hur tidigt än jag vaknar, störa
dån och hammarslag min morgonandakt.’
Luther log och sade: Varför störas?
Tänk långt hellre: ’Jag har sovit länge.
Hör min fromme granne, hur han redan
hunnit stiga upp och börja bönen!’
Ty en bön, min vän, är flit och arbet.
Sannerligen, när den svarte smeden
vaknar upp och tänker: ’Gud har gett mig
åter dag och krafter att arbeta’,
och med hurtigt mod begynner smidet,
är hans trötta flämtning för vår Herre
icke mindre kär än dina suckar,
och på himlens portar slår hans slägga
kanske starkare än dina böner.»
»Otaliga vågor vandra
på havets glänsande ban;
o vore jag bland de andra
en bölja i ocean,
så liknöjd djupt i mitt sinne,
så sorglöst kylig och klar,
så utan ett enda minne
från flydda sällare dar!
Dock, skulle en våg jag vara,
densamme jag vore väl då;
här går jag ju bland en skara
av svala vågor också.
De skämta med fröjd och smärta;
på lek de tåras och le.
Blott jag har mitt brinnande hjärta;
o vore jag utan som de!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
