Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Skandinavismens jubel- och klangdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oskar Patrick Sturzen-Becker, som under signaturen
Orvar Odd uppträdde såsom skandinavismens ivrigaste
vapendragare i den svenska pressen, konstaterade, att en
tilldragelse av världshistorisk betydelse ägt rum. Detta
möte hade framkallat en ny kraft i historien: folkens
allianser, som betydde verklighet med kött och blod, under det
att furstarnes förbund aldrig varit annat än ett stycke
papper. Och vilka var det, som åstadkommit detta? Jo några
unga män med hjärta och vilja, en handfull studenter, för
vilka studerkammaren blev för trång. »O kungar, kungar,
huru mycket han I icke att lära!» utropade han.
Samma andas barn äro den entusiastiske skandinaven
Emil Keys ord i början av de skandinaviska studentmötena:
»Det gick här som vid så många andra tillfällen,
där ungdomen gjort ressällskap allenast med sin genius:
’de gamle’ ville icke hava med den saken att skaffa, ’de
försiktige’ hade förhinder, och ’de småförståndige’ logo
över ’barnsligheterna’, under det att de ’stilla i landen’
tyckte, att ’det vore bättre, om ungdomen använde tiden
på något nyttigt’. — Men vad hände? — över hela
Skandinavien kändes liksom fläkten av vingar, och en aning
genombävade varje sinne, vare sig norskt, svenskt eller danskt,
begåvat med siarblick, med förmåga att ’se andar’. Ett
nytt väsen hade fått liv och med ens brett ut vingarna över
Norden. Det var Skandinaviens framtid!
Framfött till världen i det högtidliga ögonblick, då Tegnér
vid magisterpromotionen 1829 i Lunds domkyrka
lagerkrönte Oehlenschläger, hade detta vänskapens och
inspirationens barn först nu erhållit namn. Det döptes i
festpokalernas skummande vin och entusiasmens glädjetårar.
Köpenhamns och Lunds studenter stodo i djupa leder som
döpelsevittnen åt den nye världsborgaren och åtogo sig dess
utveckling och uppfostran. Ungdomen har gjort, vad den
alltid gör: den har hållit ord.
I sanning! någon renare, ädlare, mer ungdomsfrisk
början har väl aldrig något världshistoriskt företag haft!»
Bland norrmännen var skandinavismen dock långt ifrån
någon så allmän folkstämning som i Sverige. I Norges största
tidning, »Morgenbladet», lästes år 1846 om danskarne: »Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
