Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Skandinavismens första eldprov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställa upp mot fiendernas, voro blott en tredjedel så
manstarka som dessa. De blevo slagna och måste draga sig
tillbaka. Nu låg Jylland värnlöst mot preussarne. Det enda
maktmedel, som Danmark satt inne med, var flottan,
vilken verkligen var i stånd att allvarligt skada den tyska
handeln.
I sitt svåra läge vände sig danska regeringen till både
England och Ryssland, och Fredrik VII skrev personligen
ett brev till Oskar I med bön om hjälp. Varken Englands
eller Rysslands regering visade sig emellertid benägen för
att gripa in med vapenmakt. Ingendera ville gå längre än
till vänskaplig medling. Då stod Danmarks enda hopp till
Sverige-Norge. Nu gällde det att utnyttja de skandinaviska
sympatierna där.
Den danska diplomatin satte också i gång ett energiskt
arbete därpå. En utmärkt hjälp fick man av Orvar Odd.
I glödande ordalag manade han både Sveriges folk och dess
regering att gripa in i »det heliga kriget», att som en man stå
upp mot förtryckarne, mot preussare och »äppeltyskar».
»Det svenska lejonet skakar sin man av otålighet. Hur
länge skall det hållas i sina länkar tillbaka?» frågade han
och kunde så göra i medvetenhet om att ha hela det
liberala, skandinaviskt sinnade Sverige med sig.[1] Och även på
den konservativa sidan, där man i svenska hjärtans djup
alltjämt odlade misstro mot grannfolken, kände man
sympati för Danmarks kamp och önskade åtminstone ett
diplomatiskt ingripande. Runt om i Sveriges land fattades
mötesresolutioner i skandinavisk anda och insamlades
penningbidrag samt sjukvårdsmedel åt de danska bröderna.
Genast i krigets början hade en del entusiastiska svenskar
och norrmän skyndat att infria den ed, de en gång i en stund
av hänförelse svurit i Kristiansborgs ridhus, och såsom
frivilliga kämpa för vad de ansågo vara Nordens gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
