Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I - Varangerfrågan och novembertraktaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationella svenska stämningarna mot denna makt, när det för
Frankrike gällde att vinna en snar fred. Hur skulle det
vara, om man gjorde Sverige-Norge ett anbud, så generöst,
att de förenade rikenas regering näppeligen kunde avböja
det: om man erbjöde dem en högtidlig garanti för
okränkbarheten av deras område från rysk sida utan att fordra
något som helst positivt vederlag? Ginge Oskar I med på
det, så hade man i alla fall — och det var naturligtvis
pudelns kärna — lockat in honom i ett förbund, som tydligt
uttryckte de förenade rikenas misstroende mot Ryssland.
Ett sådant förbund borde i Petersburg framkalla oro för
en fullständig omläggning av Sveriges utrikespolitiska kurs.
Följaktligen skulle det — så resonerade tydligtvis
Napoleon — göra Ryssland mera benäget för fred.
Så kom det sig, att man från västmakternas sida erbjöd
Sverige och Norge garanti för deras områdens okränkbarhet,
särskilt med syftning på Varangerfjorden, som Ryssland
visat sig ha ett gott öga till. Det var just farhågorna
för att Ryssland skulle sätta sig fast och upprätta ett nytt
Sevastopol vid den isfria fjorden, som förklara, att
Napoleon lyckades vinna England för sin slugt uttänkta plan.
Kung Oskars felbedömning av Napoleons verkliga avsikter
blev ödesdiger. Hans kallblodighet svek honom, så att
han föll undan för en mera tillfällig aktivistisk folkopinion,
som hade en inflytelserik förespråkare i kronprins Karl,
och gick in på den bekanta novembertraktaten 1855.
Sverige-Norge förband sig att icke avstå någon del av sitt
område till Ryssland och fick till gengäld löfte om de båda
västmakternas hjälp att motstå ryska anspråk på svenskt-norskt
område.
Därmed bröt Oskar I till hälften med Ryssland. Men det
skulle visa sig, att han gjorde det i en olycklig stund, just
då kriget höll på att sluta i stället för att, såsom han trodde,
vidga ut sig. Det skulle också visa sig, att Sverige genom
novembertraktaten ej ens vunnit någon verklig säkerhet
för framtida stöd från västmakternas sida. Till följd av
bristfällig kännedom om det verkliga politiska läget hade
Oskar I tagit för kontant, vad som blott var agitationsfraser
och diplomatiska förespeglingar. Men skulden därför
låg ytterst på den underhaltiga svenska diplomatin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
