Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oskar I
- En bruten man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En bruten man.
OSKAR I var ingen kraftnatur som fadern och äldste
sonen. Redan på 1830-talet lade hans närmaste
omgivning märke till »den egendomlighet», säger Karl Otto
Palmstierna, »att han mitt under något förehavande kunde
tvärstanna några ögonblick, likasom hela hans väsende
blivit i hast främmande för denna världen. — De första
tiderna inträffade detta sällan; men med åren återkommo
sådana fall oftare, varade längre, och mot slutet av
fyrtiotalet inträffade de ganska ofta, dagligen flera gånger. Då
hände, att han mitt under ett allvarsamt och livligt samtal
i något angeläget ärende tvärtystnade utan att ens tala
riktigt ut den påbörjade meningen, stirrade på väggen eller
ut genom fönstret, där han gärna uppehöll sig stående en
eller annan minut, varefter han åter begynte tala, fortsättande
den avbrutna meningen (där han stannat) utan att
uppehållet låtsades om. Denna åkomma tilltog under
vintern 1851—1852.»
På hösten 1852 drabbades han av en svår sorg, då han
förlorade sin andre son, prins Gustav, i en ålder av blott
25 år. Den »Baldersblide», rikt begåvade fursten hade gjort
sig älskad av alla, framför allt av ungdomen vid Uppsala
universitet, där han vistats flera terminer. Helst levde han
i tonernas värld. Han sjöng och komponerade, och några
av hans tonsättningar höra till den svenska kvartettsångens
pärlor, såsom den musik han satte till Herman Sätherbergs[1]
[1] Herman Sätherberg var till yrket läkare och sjukgymnast
samt föreståndare för Gymnnstisk-ortopediska institutet i Stockholm.
Att han var framstående i sitt fack bevisade han bland annat
därigenom att han höll liv i sig själv från 1812 ända till 1897. Frisk
och älsklig var hans sång om den natur, som blev honom kär, då
han strövade omkring med bössan på axeln. Mest populär blevo utom
de nämnda sångerna hans dikt »Längtan till landet» (»Vintern
rasat ut bland våra fjällar»), vilken tonsattes av Otto Lindblad, själv
författare till bl. a. den populära »Sätt maskinen i gång, herr
kapten!», samt serenaden »Ser jag stjärnorna sprida sitt
flammande sken» med musik av Söderman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0618.html
