Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Den svenska kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som måste försörja sig själva? Detta var kärnpunkten
i den s. k. kvinnofrågan.
Nöd blev ofta den ogifta kvinnans lott under storindustrins
första tid. Utestängd var hon från rätten att driva
yrke eller näring,[1] och de flesta kvinnor hade ej rätt att ärva
mer än hälften så mycket som deras bröder. Blott inom
präste- och borgarstånden var arvsrätten lika för broder
och syster. Men de båda jordbrukande stånden ville framför
allt bevara släktjorden åt släktens manliga medlemmar
och fasthöllo därför segt vid de gamla arvslagarna från Birger
jarls tid.
Redan år 1822 hade Anders Lindeberg[2] i Stockholmsposten
tagit till orda för att staten skulle sörja för bildningens höjande
även bland kvinnorna, för deras utbildning till dugande
medborgare och lämna dem tillträde till de yrken och
befattningar, vartill de ägde fallenhet. Han såg däri framför allt
ett medel att höja sedligheten, särskilt i Stockholm, där det
moraliska förfallet, såsom han säger, »för närvarande är
beklagligen så stort och rysligt, att envar, som någorlunda
känner det, förvånas över att någon gnista av sedlighet
och ordning ännu finnes kvar bland detta släkte. Det finnes»,
fortsätter han, »bland de lägre klasserna, åtminstone inom
huvudstaden, knappt någon enda flicka, som tvekar att
sälja sig, då ett antagligt anbud göres. Stockholm har också»,
påstår han, »den bedrövliga äran att i avseende till dessa
slags utsvävningar stå främst på listan av alla Europas
städer, ja t. o. m. långt framom själva Paris och London.» En
av direktörerna för barnhuset hade sex år förut i ett officiellt
betänkande uttalat: »Sedligheten hos den lägre och tjänande
folkklassen av kvinnokönet är så försvunnen, att bland ett
antal av 10 kan man antaga, att 9 antingen haft ett eller
flera barn eller ock snart få det.» En av de viktigaste
orsakerna till detta bedrövliga förhållande låge i kvinnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
