Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Den svenska kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sett en självvald förmyndare, vilken av öm kärlek och välvilja
åtagit sig hennes angelägenheter, har hon varit livad av den
sanna undergivenhetskänsla, som alltid skall utgöra ett
oeftergivligt villkor för den äktenskapliga föreningens sällhet
och lycka.»
Anno 1844 avlivades en motion på riddarhuset av Freidenfelt,
att ogift kvinna skulle bli myndig vid 25 års ålder och
frigöras från ett lagbud, som »ofta gjorde henne till träl åt
snikna och hårda släktingar eller förmyndare samt kvävde
hos henne känslan av hennes eget värde». Motionen fick en
varm försvarare i Lars Pettersson från Bleking. Han kunde
omöjligen tro, att »Skaparen, som hos det kvinnliga könet
nedlagt så många sköna egenskaper, bestämt detsamma till
livstids fångenskap och träldom». Åtminstone borde den ogifta
kvinnan få vid 40 års ålder bli likställd med »det främsta könet»,
såsom han uttryckte sig, och själv råda över sin egendom.
Men Nils Strindlund från Västernorrlands län ansåg sig
ej behöva mer än ett enda argument för att vederlägga alla
moderna ivrare; och det var: »Om kvinnan försattes i
myndighetstillstånd, så kunde en rik flicka få sig en fästman, som
lockade henne till att ingå borgensförbindelser, varefter det
snart vore förbi med henne.» Så var det med den saken. Och
Nils Nilsson från Värmland visste säkert, att »kvinnans ömma
och veka natur skulle gå förlorad, ifall hon inkastades i
affärsvärlden». Per Jönsson från Skåne kände visserligen
en mängd kvinnor, vilka visat sig lika duktiga i affärer som
karlarne, men han kunde ändå inte komma ifrån, att, som
han sade, »kvinnan ändå tillhör det svagare könet, som i
allmänhet lätt kan överraskas».
Frågan kom igen med lika litet resultat på nästa riksdag,
år 1847, i form av motioner i borgar- och bondestånden, att
ogift kvinna skulle bli myndig vid 25 eller åtminstone 30
års ålder. Den ene av motionärerna i borgarståndet, Anders
Berg, ansåg, att kvinnan i allmänhet var »långt mera passande
att handhava sina egna angelägenheter än många mesiga
pojkar vid 21 års ålder». Hans medmotionär, herr Winge,
var mycket vältalig och avgav den något väl starka
motiveringen, att »från urminnes tider ha kvinnorna i vårt land
ofta visat, att de äga själs- och kroppskrafter lika med män,
av vilka få kunde tävla i lärdom med drottning Kristina,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
