Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Den svenska kvinnorörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lösrycka bandet mellan kvinnan och familjen, där hon, som
utskottet så vackert säger, »utgör den goda, allt försonande
anden, där hon ingjuter frid och kärlek, där hon sprider
välsignelse» — vilket man nu möjligen skulle kunna tänka sig
att även en icke omyndig kvinna förmådde.
På 1853—54 års riksdag höjde bland andra Johannes
Nilsson från Malmöhus län under en mängd instämmanden
sin röst »för det i många hänseenden värnlösa väsen, som
man kallar kvinna», och yrkade på att bemälta väsen på vissa
villkor skulle kunna förklaras myndigt. Men hans
ståndsbroder Nils Nilsson från Värmlands län menade, att om man
gjorde kvinnan myndig, skulle endast de härsklystna
kvinnorna bli belåtna. De andra, de milda och
fridsamma kvinnorna, skulle dragas ifrån sitt egentliga kall
i hemmet, som var deras största prydnad, och kastas in i
äventyrligheter, ur vilka de icke skulle mäkta reda sig, ty
»kvinnan, huru klok och försiktig hon än kan vara, är ändå
en kvinna». Hur lätt råkade hon ej i sin längtan efter att
bli gift »in i en listig och med hyggligt utseende begåvad
äventyrares snaror, vilken, sedan han inlett henne i
borgensförbindelser, drar sig tillbaka från giftermålsanbudet!»
Till 1856—58 års riksdag hade regeringen tagit frågan i sin
hand och framlade nu en proposition om ändring av
ärvdabalken, innehållande de betydelsefulla orden: »Ogift kvinna,
som fyllt tjugufem år, vare myndig att sig och sin egendom
själv råda och förestå.»
Den gamle chevalereske f. d. översten, landshövding Enar
Vilhelm Nordenfelt försäkrade sina ståndsbröder, att »den
täckaste hälften av Sveriges invånare» icke skulle komma att
genom myndighetsförklaring och därav nödvändiggjorda
studier »förlora sina egendomligt kvinnliga behag, det finaste av
sin blygsamhet och bli ett otrevligt mellanting mellan man
och kvinna». Så skulle resultatet komma att te sig endast för
dem, »som i sin föreställning nedsätta kvinnan till en rodocka,
ämnad att med joller och prat förkorta en sysslolös mans tid.
Nej, mina herrar», slutade denne högstämde vältalare,
»kunskapens fackla, påtänd i sanningens eviga låga, kastar ej
skugga eller sätter någon fläck på oskuldens liljor, ej heller
förskingrar hon ett enda grand av den välluktande doft, som
kringsvävar blygsamhetens reseda, ty det sanna och sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
