Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men en blick bara på despoten i familjevagnen — och
idyllen var försvunnen. »För hela världens gods och gull»,
säger Fredrika tio år därefter, »ville jag ej göra denna resa om
igen på samma vis.»
Och så kom hon hem igen för att fortsätta fängelselivet
på den gamla ödsliga herrgården, där dagarna släpade
sig fram med snigelfart. »Vi sågo», skriver hon i sina
självbiografiska anteckningar, »ingen människa hos oss,
och de vi sågo hos andra, voro mot oss omilda.» Saken
var den, att brukspatron Bremer och hans fru voro
högfärdiga och lade an på att visa en förnäm likgiltighet
för »hopen» och dess nöjen. Fredrika Bremer karakteriserade
denna anda av kylig självbelåtenhet sålunda: »Om en
teaterpjäs kom mycket i ropet och starkt eftersöktes, satte vi
ett slags ära uti att med likgiltighet kunna säga, att vi ’ännu
icke sett den’; och när någon folkfest drog mängden till Haga
eller på Djurgården, så var det säkert, att vår kalesch — om
den var ute på tåg — tog vägen åt Sabbatsberg eller någon
annan för tillfället övergiven trakt; och vi prisade vår filosofi.
Dock voro vi aldrig i våra hjärtan särdeles glada därvid.» Ett
sådant hemliv blev för den livliga och begåvade Fredrika
fullkomligt outhärdligt. Hon skriver i sin dagbok: »Jag
är endast 22 år gammal, och likväl är jag ofta så mätt på hela
världen och önskar mig hjärtligt härifrån.» Och i sina
självbiografiska anteckningar skriver hon: »Fruntimmers lott
i allmänhet och min egen särskilt syntes mig ryslig. Jag såg
dristighet och mod i männens blickar, hörde dem giva tankar
och känslor luft — och jag var dömd till tystnad, till intet
liv. Jag kände mig vara född med starka vingar men kände
även, att de voro stäckta, och trodde, att de alltid skulle så
bli.» Hon grät, då hon tänkte på alla de rika anlag, som hos
henne själv och tusen sinom tusen hennes medsystrar »möglade
bort» i overksamhet. Hennes reflexioner, då hon såg det
mäktigt imponerande biblioteket i Göttingen, vittna bäst
om hur upp- och nedvänd hon fann världen. »Om du varit
där», skriver hon till sin kusin, »hade du gjort som vi:
öppnat stora ögon, gapat och ropat: ’Kors!’ Och sedan du
läst titlarna på några böcker, går du med kallsinnighet bort,
ty du är ett fruntimmer; det är dig ej tillåtet att vara lärd.
Och skulle man drista sig att öppna en bok, så skulle kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
