Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att man aldrig gör så med flickor. De få icke själva tänka
eller välja yrke eller levnadsväg. Ack, jag skulle ha velat
leva på vatten och bröd och varit överlycklig, om jag fått
lära, vad ynglingar lära vid akademien, fått i frihet
med egen strävan bryta mig min väg. Huru lyckligt att
få intränga i mysterierna av det sköna och höga
(konst och vetenskap!) och sedan gå ut i världen och
meddela andra den vishet, man lärt — det goda, man
funnit!»
Själv satte Fredrika Bremer »Hertha» högst av sina skapelser,
men hon visste också, när hon skrev den, att den »skulle
uppväcka mycket rop mot henne».
Och hon blev sannspådd. Romanen framkallade en häftig
polemik med allmänt partitagande för och emot. Att tiden
var inne för kvinnans frigörelse ur hennes
omyndighetstillstånd kunde blott ett ytterlighetsparti numera förneka.
Men mera delade voro åsikterna om kvinnans rätt att bli
delaktig av den högre bildningens välsignelser. Allra
anstötligast var dock, att Fredrika Bremer givit sin hjältinna anlag
för läkekonsten och lät henne vårda en ung man, som råkat
ut för en knäskada. Hennes bittre förföljare, den bekante
pedagogen och läseboksförfattaren Herman Bjursten gjorde
i anledning därav följande tidstypiska reflexioner: »Den
blygsamma varelsen finner det ingalunda anstötligt att sköta
Yngves knäskada, att sitta dag efter dag vid den
sängliggande patientens bädd och med sin mjuka hand förbinda
en henne förut alldeles obekant ung mans sår. Om det varit
fråga om foten, skulle jag ej sagt så mycket om det; men
— knäet — det är i sanning för långt gånget.
Men ändå vill mamsell Bremers Hertha naturligtvis gå
ännu längre. Hon är icke nöjd med en vanlig sårförbinderskas
’blygsamma’ lott. Hon vill, att kvinnan skall studera
medicinen liksom de övriga vetenskaperna grundligt!
Kanske på anatomisalarna? I sällskap med ynglingar?
Varför ej lika gärna föreslå, att de skola fäkta och rida
tillsammans!» Själv hade Bjursten undervisat flickor men aldrig
funnit en enda i åldern 10 till 13 år(!) med anlag för ett
djupare inträngande i vetenskapen.
Fredrika Bremer erkände villigt, att boken led av rätt
betydliga fel och överdrifter. Men hellre ville hon överdriva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
