Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Kvinnosaksapostlar - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men mitt i Söderns eviga solsken och starka färger greps
Fredrika Bremer av längtan till Nordens bleka vår, till den
första blåsippan och det första gröna lövet. På sommaren
1861 kom hon hem till Stockholm igen. Hon hade då varit
borta i hela fem år. De intryck, hon nu samlat, nedlade hon
i en bok, som hon kallade »Livet i gamla världen». Det
ojämförligen största intresset ha hennes skildringar av det
Heliga landet och den Grekiska arkipelagen.
Hur hon nu njöt av att genomleva en svensk sommar med
ali dess friska täckhet, med en »rikedom av blå fjärdar,
grönskande öar och stränder, som vita segel kringsväva»! Till
sin glädje fann hon tydliga spår av framåtskridande även
i gamla Sverige. Tre år förut hade riksdagen enats om att
tillerkänna kvinnan myndighet vid 25 års ålder, och ett
statens seminarium för bildande av lärarinnor stod just
vid tiden för hennes hemkomst färdigt att börja sin
verksamhet. Denna läroanstalt, som nu bär namnet Högre
lärarinneseminariet, blev Fredrika Bremers skötebarn, och
hon vårdade sig om den med modersömhet. Hennes första
besök på seminariet skildrades av en bland eleverna sålunda:
»Hon har länge varit väntad och efterlängtad. I går visste
vi bestämt, att hon skulle komma. Vi sutto på våra platser
med klappande hjärtan; som den lilla gumman steg in i
föreläsningssalen, reste sig alla ... Hon syntes upprörd, och
jag undrar ej därpå, ty den skönaste, den käraste tanke, hon
hyst under hela sitt liv: kvinnans rätt till en högre bildning, såg
hon nu utförd ... Hon är mycket liten och mager, med
isgrått hår. Ehuru hon endast är 60 år, förefaller hon dock att
vara över 70. Hela hennes gestalt tyckes utvisa ålderdom
och bräcklighet. Man skulle vara frestad att tvivla på
sanningen av att hon för endast några månader sedan fullbordat
en resa i ’gamla världen’, om man inte visste det bestämt.
Det är en stor ande i en svag kropp. Endast elden i de blå
ögonen och det fina leendet kring de tunna läpparna visa,
att hennes själ ej åldrats med kroppen. Hon har i sitt sätt,
även mot alldeles främmande personer, något mycket milt
och vänligt; jag tror, att man vid en närmare bekantskap
skulle fästa sig mycket vid henne ... Ja, — jag hade velat
kyssa dessa små vackra händer, men — icke gick det an!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
