Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En genombrottstid för kulturella samhällsfrågor - Nykterhetsrörelsen och Peter Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att okväda sina motståndare, fast de dock visste, att allra
största delen av dem förde en osjälvisk kamp för höga ideella
mål. Säkert är också, att icke vunno de någon förstärkning
av de moraliskt bättre bland sina åhörare, när de skymfade
förbudsvännerna som mindre vetande, som idioter och fanatici.
Lika oförsvarliga voro sådana utbrott av ett omtöcknat
omdöme, som när en predikant i ett förbudsföredrag i
Bergslagen yttrade om en bok av en svensk författarinna: »Det
första jag gör, när jag kommer hem, är att jag går direkt
till bokhyllan, tar ner den boken och bränner upp den.»
Den gode pastorn talade väl om något tryckalster, där det
predikades dryckenskap? Eller var det kanske fråga om någon
hypermodern okyskhetsprofetissa, som vältrade sig i kvalmiga
skildringar av perversa laster? Nej. Men boken var av en
författarinna, som begått ett svårt, ett oförlåtligt, ett
vanärande brott. Vilket då? Jo hon hade gått in i
»Landsföreningen för nykterhet utan förbud». . . Hon var och är en
varmhjärtad nykterhets vän. Ja hon är t. o. m. för mer än så:
hon är den svenska författarinna, som vackrare än någon
annan förmått vädja till det bästa i människors hjärtan.
Hennes namn är Selma Lagerlöf. Och den bok, som den
karaktärsfaste mannen skulle bränna, heter »Jerusalem».
Lika uppbyggligt som detta löfte om Jerusalems
jämmerliga förstöring var det att höra en goodtemplarloge i
förbudsstridens hetta betyga en av nykterhetskulturens främste
märkesmän i vårt land, den man som mer än någon annan
kan tillräkna sig äran av studiecirklarnas vackra insats i vårt
folkbildningsarbete, riksdagsmannen Oscar Olsson, sitt
»djupaste förakt». Man skulle tro, att den allmänt aktade
trotjänaren i nykterhetsarbetet med ens blivit allra minst
alkoholist. Ingalunda. Han var förbudsvän. Ovärdighetsförklaringen
kom sig därav, att han i en enda liten detaljfråga av
underordnad betydelse vågade hysa en uppfattning, som
avvek från goodtemplarlogens i fråga: han ville, att
männens och kvinnornas röster vid förbudsomröstningen
skulle räknas var för sig. Och se det var
inte rättroget, kantänka.
Man brukar säga, att där spriten går in, går vettet ut.
Men ändå riskablare för vett och hyfsning och för allt vad
kultur heter är den rusdryck, som heter fanatism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
