Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XV:s glada dagar
- Karl XV som konung och människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl XV som konung och människa.
EN större olikhet mellan far och son än mellan den
pedantiskt anlagde, alltid reserverade Oskar I och den
impulsive, oförsiktige »Kalle hurtig» får man leta efter.
Karl XV påminde mycket mer om sin eldige farfar än om
fadern. Han hade onekligen åtskilligt av gascognare över
sig, och det skämdes han inte för. Äventyrslusten låg honom
i blodet, och hans längtans dröm — som till lycka för hans
folk aldrig skulle bli mer än en dröm — gick ut på krigiska
bragder. Helst hade han velat vara född i en tid, då
personligt mod och armstyrka var det som avgjorde mannavärdet.
Redan under sina första barnaår lekte han helst soldat.
På Rosendal fick han ofta exercera med någon av de gardister,
som posterade där, och efter slutad övning brukade mannen
få en sup för sitt besvär. När man sedan flyttade in till
Stockholm, erbjöd sig farfar själv att exercera med pojken.
Det tyckte emellertid inte lille Karl var lika roligt. Men när
det så visade sig, att det gick bra det också, kände sig
prinsen så belåten med sin nye rekryt, att han vid exercisens slut
ropade till den uppvaktande kammarherren: »Ge nu farfar
en stor sup!»
Hans föräldrar gjorde nog vad som göras kunde för att
under pojkens uppväxtår ta oarterna ur honom. En gång
hade lille prinsen i okynne sprungit och trampat ned
rabatterna i Logården nedanför slottet. En gardist, som stod
på post, varnade honom men utan påföljd, och när inget annat
hjälpte, grep karlen sin plikt likmätigt in och föste undan
gunstig junkern. »Det där skall du ha fem och tjugu för»,
skrek den lille bytingen och sprang ilsken i väg upp till pappa
för att skvallra, lämnande gardisten åt mycket allvarsamma
betraktelser.
Pappa hade emellertid från sitt fönster sett och hört
alltsammans; och när den lille kom upp och berättade, vad som
hänt, befallde kungen honom att gå ned till soldaten och ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0131.html
