Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Karl XV som konung och människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höra kronprinsens röst: »Se så, gubbar! Av med rockar och
halsdukar! Sköt er själva!» Ordern efterkoms punktligt,
berättar en av deltagarne, och »snart hade större delen av
sällskapet placerat sig i ställningar, vilka — sanningen i ära —
mera tillgodosågo bekvämlighetens än det skönas fordringar,
och man låg och sög på sin havanna.» Så kom punschen in,
»och nu lät ett kraftigt: ’Sångare, ohoj!’ höra sig, även det
av prins Karls kraftiga stämma; och till detta var det ej
värt annat än att lystra, ty med allt hans skämt och all den
frihet, som han tillät i ett glatt lag, fanns det dock hos honom
något, som påminde om att ’härintill skall du gå men icke
vidare’, och man kände i luften, när det måste vara slut
med både skämt och självsvåld.[1] Och nu börjades en sång,
som hette duga. Till ’prinskvartetten’ hörde naturligtvis de
bästa röster, man kunnat överkomma. Prinsarne sjöngo med:
prins Gustav vackert som alltid, kronprinsen visst en smula
svävande i avseende på renheten — men stämman var stark
och fyllde bra i basen.»[2]
Som dansör var prins Karl väldig, och de unga sköna, som
han lyckliggjorde med att bjuda upp, fingo vid hans kraftiga
arm med sådan fart virvla omkring i salen, att de rent av
höllo på att bli ihjäldansade. Det berättades också i
Uppsala, att dagen efter en prinsbal den ryktbare läkaren doktor
Glas hördes ropa till en kollega, som frågade honom, varför
han hade så bråttom: »Jo jag ska ner till fröken den och
den, som kronprinsen har dansat i kras.»
Karl XV var egentligen en konstnärsnatur med en
obetvinglig lust att slå sig lös. Den norske konsthistorikern
Dietrichson säger om honom: »Ingenstädes trivdes han bättre
än i den ateljé, han låtit inreda i sin våning på Stockholms
slott; och träffade man på honom där i skjortärmarna eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
